Då var det kul att spela fotboll
Jag tillhör dem som spelade spontanfotboll. Som liten började jag aldrig spela i IFK, Jenny eller VAIS, som lagen hette på den tiden.
När fotboll var kul. Rikard Ekholm minns sin "fotbollskarriär" och hur kul det var att spela fotboll. Foto: Anders Liljegren
Foto:
Vi var sex killar i klassen som ville spela: Calle, "Fälta", "Hälle", Martin, Oscar och jag. Det andra laget, 4 K, hade drygt 20 spelare - tjejer och killar.
Det var stundtals, minst sagt, svårt att komma fram till mål. Något vidare passningsspel kunde vi aldrig få till. I stället handlade det om att på egen hand driva bollen över planen och på slutet passa fram en medspelare. Roligast var det förstås att göra mål själv.
Mina hjältar då - och nu också för den delen, var brasilianarna Zico och Pelé. Lite brådmoget kanske. Pelé hade slutat spela i mitten av 70-talet och Zico avslutade som bäst sin karriär i den mediokra japanska ligan.
Vi snackar om två av världens bästa spelare någonsin. Frågan är bara hur jag kunde veta något om dem som tolvåring.
Året var 1989 och de allra flesta kallade sig van Basten eller Gullit eftersom Holland året innan hade lekt hem EM i fotboll. Jag däremot skulle vara något annat och jag kunde inte välja, jag var ZicoPelé - båda två.
Dessutom hade jag en VHS-video om Pelé med dribblingar från karriären. Inte undra på att jag hade kul på plan, vilket lir det var på den tiden.
Hursomhelst. Jag vågar nog säga att jag utvecklades till en tämligen dribblings- och bollsäker fotbollsspelare. Jag hade helt enkelt kul på plan. Det var mitt livs tid.
Jag blev övertalad att testa spel i nybildade Västerviks FF. Jag var nu 13 vilket är ganska sent för att börja lira organiserad fotboll.
Jag kommer ihåg det som i går, min första träning. De var alla med. Grabbarna från de andra skolorna. Det var sånt som vi andra inte hade varit med om. Idrottskillar får mycket gratis med kompisar och laganda.
Det var lite nervös i början, men det lossnade snabbt. En dribbling där, några pass och ett par dribblingar till. Mitt facit i den avslutande matchen blev fyra mål. De andra spelarna tyckte jag skulle fortsätta.
Det gjorde jag, och till en början gick det bra, men jag tröttnade ändå snabbt.
I slutet av åttan, som 15-åring var jag klar med koner, löpningar i skogen, fasta positioner och zonspel.
Jag hade ju spelat för att det var kul och för att få vara fri, inte för att beordras hit och dit. Jag hade flyttat mig på planen dit jag behövdes. Antingen jobbade jag hem för att ingen var där eller så stack jag upp för att få in bollen i mål.
Istället tvingades jag ner på vänsterbacken, vilket innebar att jag rörde mig mellan eget straffområde och fram till mittcirkeln. Hur kul var det! Inte så särskilt.
Det blev liksom tråkigare och tråkigare att ta på sig benskydden. Jag lade av och ingen saknade mig nog som vänsterback eller vänstermittfältare som det blev ibland.
Visst ett par bra matcher hade jag, men det var på grusplanen på Brevik jag var världens bästa 12-åring.
Så kändes det i alla fall och under någon minut är jag helt säker på att det var sant.
Jag kommer även ihåg matcherna på den i dag föga använda gräsplanen i Amerika-området. Jag sprang omkring i min Barcelonatröja som vi hade köpt på plats i Katalonien och som jag en gång bar på gågatan Las Ramblas.
Vilket liv det blev. En liten lintott med hemmalagets färger. Vem var det, egentligen? Ja, det var tider det och uttrycket "det var bättre förr" har aldrig känts så rätt.
Nu har jag för andra året här på Västerviks-Tidningen haft förmånen att få skriva om de lokala idrottsevenemangen. Det har blivit allt från orientering till ishockey och inte minst fotboll.
Jag hoppas givetvis på en snar comeback.
Tack för mig och glöm inte att samla ihop ett gäng, ta med en boll och lira lite bara för att det är kul. Det är så fotboll ska spelas.
Att jag nu leder lagets interna skytteliga i korpligan i Stockholm är en helt annan historia, men visst är det synd att jag inte fortsatte på riktigt?
Så jobbar vi med nyheter