21 september. Det var en dryg vecka kvar till seriepremiären i division I. Christian Eriksson såg fram emot en ny säsong med Westerviks IBK.
Då - på en sekund - hände något som kastade om hans liv totalt.
Under en, till en början, vanlig arbetsdag klämdes Christian Eriksson mot en lastmaskinsskopa. Konsekvenserna var förödande: högerfoten krossades, vänsterknät gick ur led, ett antal ledband i vänsterfot drogs ut och han ådrog sig ett par otäcka skrapsår.
- Handbromsen på skopan släppte. Jag klämdes mellan skopan och diket där vi arbetade. Jag hade tur i oturen som han komma upp en bit med kroppen och inte blev helt överkörd. Diket var också ganska mjukt så jag sjönk in lite grann. Jag hade kanske kunnat komma undan ännu mer, men när det väl sånt där händer går allt så snabbt, berättar Christian Eriksson.
I skopan var det 600 liter betong.
Efter ett tag kom ambulans och brandkår till platsen. Christian fick bedövning och knät som var ur led rättades till omgående. Sedan fördes han i ilfart till sjukhuset där han sedan vaknade upp.
- Jag har svaga minnen från ambulansfärden och när jag kom in på sjukhuset, men det var som en vit tunnel där jag hörde en massa olika röster, säger Christian.
- När jag vaknade var min flickvän och ett par läkare där. Jag hade dock fått en del morfin, så jag var dåsig och förstod inte riktigt vad alla sa.
När du fick fullt medvetande, blev du rädd?
- Ja, det blev jag. När jag såg att bägge benen var gipsade undrade jag för en stund om jag skulle få ha dem kvar. Jag hade en jäkla smärta i knät. Foten hade dock inte börjat värka än. När jag senare fick besked från läkarna hur läget var blev jag lättad, även om jag fortfarande hade svåra skador.
Inom några dagar fick Christian besked om att operationen inte kunde göras snabbt. Skrapsåren var alltför stora och var tvungna att läka ihop för att undvika infektionsrisk under operationen.
Mycket känslor fick utlopp de följande dygnen.
- Det var känslosamt när familjen hälsade på, vi grät och var oroliga för hur allt skulle bli. Jag blev starkare när jag fick prata igenom allt med familjen och läkarna.
Dagarna i sjukhussängen var sega.
- Det var jobbigt, en jäkla väntan. Men att många nära personer kom och hälsade på gjorde det enklare att uthärda dagarna. Jag fick också en hel del telefonsamtal om folk som ville höra om hur det var med mig och hur olyckan egentligen gick till. Det hade gått många historier bland folk, berättar Christian och lägger till:
- Jag hade ett par kompisar som kom hit med en boxer så att vi kunde titta på speedway. Både SM-finalerna och GP. Besökstiden är egentligen mellan 17 och 19, men de gick hem runt halv elva. Jag hade stöttning från många, det hjälpte mig.
Till WIBK:s seriepremiär hemma mot Nykvarn var Christian på plats då han fick permission under den helgen. Han kom i rullstol då han ännu inte fick stödja på ena foten.
Det måste ha varit känslomässigt?
- Först och främst var det tufft att sitta i rullstol, det gör att man känner sig mer skadad än vad man är. Men ja, det var känslomässigt att vara i hallen, men mest positiva känslor över att uppleva innebandy och träffa grabbarna i laget igen. Det var dock fruktansvärt nervöst att kolla på, mycket värre än när jag spelar själv.
3 oktober var det så dags för den efterlängtade operationen. Enligt läkarna ska allt ha gått bra. Beskedet Christian fick efteråt var att sex veckor i gips väntade. Två dagar efter ingreppet lämnade han sjukhuset och kom hem.
- Det var otroligt skönt att komma hem. Bara en sån sak som att sova i sin egen säng var väldigt härligt. Jag hade bara fått ligga rakt på rygg i sjukhuset, nu fick jag vända mig åt sidan när jag skulle sova.
- Jag hade ont ganska ofta under sjukhustiden och tog då morfin för att lindra smärtan. Det slutade jag med så fort jag kom hem. Man blir lite konstig och är inte sig själv när man tagit morfin. Det gick an på sjukhuset, men hemma står jag hellre ut med smärtan så bra som möjligt och tar en Alvedon i stället.
Den långa vägen tillbaka hade börjat. Och i den fasen befinner sig Christian Eriksson. Just nu tar han sig fram med hjälp av kryckor.
Det var tufft i början.
- Jag kunde bara gå runt 20-30 meter med kryckorna innan jag var tvungen att stanna och flåsa. Kroppen tynar liksom bort när man var sängliggande så länge som jag var.
VT träffar Christian Eriksson innan ett träningspass. Han genomför flera pass i veckan på gymmet, och gör där övningar enbart för överkroppen och vänster ben som han får belasta.
Trots det tuffa läget verkar du hålla humöret uppe.
- Ja, jag är vid gott mod. Det kunde faktiskt ha varit värre och det blir inte bättre av att jag är deppig. Jag gör framsteg hela tiden och det gör allt slit roligare och lättare.
Eriksson har fått ett schema som han följer av en sjukgymnast.
- Jag kör även en hel del på balansplattor. Nu i veckan ska jag träffa sjukgymnasten igen, då kanske jag får börja belasta ännu mer.
- Jag har alltid gillat att träna vad det än är för träning. Jag är van vid det och har också har dessutom ett jobb där jag använder kroppen mycket. Att komma ut och träffa folk betyder också mycket.
Vad är ditt stora mål just nu?
- Någon innebandy blir det nog inte den här säsongen. Att komma tillbaka till en normal vardag igen är målsättningen. Läkarna säger att jag ska kunna bli helt återställd igen. Visst, jag kommer kanske ha lite värk här och där, men det kan jag ta. Om det tar tre månader eller fem månader att komma tillbaka spelar ingen roll. Bara om jag till exempel kan börja jogga i vår skulle det vara väldigt härligt. Jag kommer att kämpa tills jag har klarat det.