Åke kunde hantera den ofattbara olyckan

Det var en ödesdiger dag, den 21 januari 1973. Åke Österberg drog på sig tröja nummer nio, som alltid, i Överum IK:s seniorlag i bandy. Det var match på knagglig is mot ärkerivalen Ankarsrum IS. - Vi kämpade om bollen i samband med en hörna, minns Åke Österberg. En spelar i hemmalaget tappade balansen, vinglade till och råkade samtidigt peta in sin klubbspets i mitt vänsteröga. Jag förstod omedelbart att skadan var allvarlig, men inte att den var så allvarlig. Åke Österberg är uppväxt i Överum och började, som de allra flesta, tidigt att spela både fotboll och bandy. Redan 1957 fanns han med i bandylaget och han var en given center i hela karriären. Men det var i fotboll han blev mest uppmärksammad. Det var ytterst nära en flytt från Överum. Efter provspel var allt klart med Motala AIF. Allt utom ett jobb...Jobb fanns däremot i Överum och Åke Österberg blev kvar. Allt gick utmärkt ända till olyckåret 1973.- Det började faktiskt tre veckor innan olyckan i Ankarsrum. Vi spelade en vänskapsmatch mot Gunnebo i Tranås, där det fanns is. Det slutade med att tre av våra spelade fick uppsöka lasarettet i Tranås. Jag var en av dem och hade fått en bandyboll på vänster öga. Det blev en rejäl blåtira men ingenting skadades.Skadan kom i Ankarsrum. Åke Österberg lades in på lasarettet i Västervik och efter ett par dagar meddelade doktor Erik Hanström att vänsterögat måste opereras bort.- Det var ett ofattbart besked, säger Åke Österberg. Mentalt sett så föll jag handlöst. Min idrottskarriär var över, det bestämde jag. Men hur skulle jag klara vardagen, kunde jag sköta mitt jobb, kunde jag köra bil, kunde vi få bli adoptivföräldrar trots mitt handikapp? Frågorna rusade runt i skallen och jag hade inga svar.Adoptionen var inga problem. Bilkörningen gick utmärkt, han kunde köra igen redan en vecka efter operationen. Jobbet klarade han precis lika bra som förut.- Ändå mådde jag inte bra, berättar Åke Österberg. Jag var deppig och kände mig väldigt illa till mods. Till slut sökte jag upp en läkare. Han hörde sig för om min bakgrund och hittade felet direkt.- Du måste fortsätta med träning och idrott, det kan man inte bara sluta med helt tvärt. Kroppen är så van och mår så bra av fysisk ansträngning att du måste börja igen.Så Åke Österberg började träna och det dröjde inte länge förrän han fanns med i såväl fotboll- som bandylaget igen. - På den tiden var utrustningen inte särskilt utvecklad. Jag fick ultimatum från min hustru att jag måste ha någon form av ögonskydd. Därför fick jag hjälp att tillverka ett visir i plexiglas. Det var primitivt och gav mig mycket problem med kondens och andra besvär, men jag kunde spela igen. Faktiskt skrev Åke Österberg till en stor tillverkare och påpekade vikten av att tillhandahålla smidiga visir. Inte långt därefter fanns bra ögonskydd på marknaden.- Visst var det en svår förlust, men jag har kunnat leva ett fullvärdigt liv utan några direkta problem. Men det är klart att jag aktar mig noga och ser till att skydda det öga jag har kvar när jag jobbar. - Jag var bara 31 år och därför anpassade sig kroppen. Stereoseende kan man träna upp genom att vrida huvudet en aning. Enda gången jag riktigt märker av det är när jag heller upp ett glas vin - då måste jag ha kontakt mellan flaskan och glaset för att pricka rätt. Men det är ett väldigt litet problem som inte uppstår särskilt ofta...Han lovordar doktor Erik Hanström som räddade det mesta av muskulaturen bakom ögat. Det innebar att han kan använda en protes som kan röra sig och som synkar med det friska ögat. Protesen byter han vart annat år. Det är handgjorda proteser som är otroligt skickligt utförda.- Det fungerar väldigt bra. Enda problemet är att med åldern så minskar muskelmassan över allt och det har varit svårt att hitta rätt storlek på protesen, säger Åke Österberg. Men det är också ett mycket litet problem.Åke Österberg fortsatte att spela center både på gräs och på is tills han var dryga 40 år. Nu spelar han teater i Överum och har just avslutat det tolfte året på scenen. För övrigt lägger han sin energi på Bruksmuseet där han ingår i arbetsgruppen.

Åke kunde hantera den ofattbara olyckan

Ena stunden en kraftfull totalt fokuserad på att peta in en liten boll i en målbur. Sekunden därpå totalt utslagen med idrottskarriären bakom sig och ett stort frågetecken inför framtiden över huvud taget.