Ett helt år har passerat, igen.
På ett sätt känns det som i går när Marcus Hellner knäckte Petter Northug i Hellnerbacken på skid-VM. Å andra sidan känns det som väldigt länge sen som Anja Pärson vann VM-brons i superkombination, eller sen hon vann något överhuvudtaget.
En händelse som påverkade mig mer än övriga var givetvis Stefan Livs tragiska bortgång i september.
11 april 2004 satt jag på första raden bakom HV71:s nummer 1. Det var den sjunde och avgörande SM-finalen i fullsatta Kinnarps Arena och för motståndet stod Färjestads BK. Liv var magisk den kvällen och höll nollan. Det gjorde han för övrigt i alla de fyra finalerna som HV vann.
Jag höll egentligen inte på något av lagen utan var i Jönköping för upplevelsens skull. Det slutade med att jag stod med en SM-guldlöpsedel och vrålade "vi vill se Stefan Liv dansa" tillsammans med alla andra blåklädda hemmafans. Självklart visade den svenske mästaren upp vilken van segerdansare han var och bjöd på en mästerlig break dance.
Jag förstår varför Idrottssverige fortfarande sörjer denne man som skulle ha fyllt 31 år den 21 december.
10 januari hedras Stefan Liv genom att få sin tröja upphissad i taket. Jag funderar på att stå där igen, på första bänkrad i Kinnarps Arena, och se nummer 1 höjas till skyarna. En sista gång.
En annan sporthändelse som påverkade mig starkt var något som inträffade senare samma månad.
Spelare i Irans volleybollandslag tvingades be om ursäkt efter att de hade skakat hand med en kvinnlig domare efter en landskamp mot Afghanistan.
Det är sant, detta inträffade år 2011.
Att skriva om olika kulturer är ofta känsligt. Ett feltolkat ord och man kan bli stämplad som rasist. Men jag fokuserar inte på Irans eller de andra konservativa muslimska ländernas kultur. Det är kvinnoförtrycket jag häpnas över.
Hur kan det vara förbjudet för en man att ta en kvinna i hand år 2011? Oavsett om detta sker i Iran eller i Sverige är det könsdiskriminering på allra högsta nivå. Alla människor är lika värda oberoende av kön eller hudfärg, och detta kränker grundläggande mänskliga rättigheter, oavsett kultur.
Att sen volleybollspelarna säger att de ångrar vad de gjorde är rent av absurt och känns till högsta grad framtvingat av rädsla för att bli bestraffad.
Över till roligare saker.
Det har varit många höjdpunkter under året som listas upp i artikeln här bredvid. Men jag vill redan nu sticka ut hakan och påstå att 2012 kommer att innehålla ännu fler ljusglimtar, med fotbolls-EM och sommar-OS som stora fanbärare.
Tack för 2011 kära läsare och gott nytt år!