Säsongen inleddes med en seger efter förlängning hemma mot ett starkt Nykvarn. Men efter det har den pågående säsongen – i stort sett genomgående – varit ett rent helvete för Westerviks IBK.
Det räcker med att titta på tabellen för att inse detta.
Visst, ingen hade räknat – eller krävt – att WIBK skulle slåss i den absoluta toppen av division I mellersta Svealand. Men att de är i enorm risk för nedflyttning, utan att ha något i egna händer med två omgångar kvar, det är värre än den värsta tänkbara domedagsprofetian.
Och det var oerhört bittert om herrlaget i den välmående föreningen med växande ungdomsverksamhet trillade ur division I.
Att WIBK ska nå allsvenskan, det är en utopi. För att en dag nå dit krävs det större resurser som kommer ta flera år att bygga upp.
Division II är långt ifrån värdelöst, men det känns för dåligt för WIBK:s del.
Ettan däremot – det är en perfekt nivå. Tillräckligt bra för att det äldre gardet ska kunna tända till fullt ut, och tillräckligt bra för att de unga spelarna ska kunna utvecklas i bra takt.
Jag tycker också att WIBK i grunden har alla verktyg för att vara ett stabilt division I-gäng.
Här finns stjärnor som Peter Hirschman och Christian Klintorph. Här finns rutin i mängder i form av Mattias Kåhlman, Magnus Karlsson och Jakob Dahlquist. Och här finns den ungdomliga talangen i form av bland annat Max Ernstsson och Albin Alfonsson.
Ändå: det har inte räckt.
Förklaringar finns. Redan innan säsongen drog igång drabbades laget av en tung skada på Christian Eriksson som fortfarande inte kan spela innebandy. Christian är ingen frälsare, men hade varit en en tongivande spelare och producerat sina poäng framåt.
Sedan har inte Klintorph funnits med förrän under de senaste fem matcherna (han har gjort 19 poäng!). Jag är övertygad om att tabellläget hade varit klart gynnsammare med "Klintan" med i truppen hela vägen.
Den största förklaringen stavas dock psykologi. Så många matcher som WIBK har fallit ihop som ett korthus den här säsongen – det vet jag inte om jag har upplevt någon gång. De har tappat otaliga tre- och fyramålsledningar och ju fler gånger det har inträffat – desto större risk är det att det händer igen. Det är bara mänskligt.
Förutsättningarna är glasklara inför avslutningen: WIBK behöver sex poäng samtidigt som Kumla måste kamma noll.
Svårt? Definitivt.
Omöjligt? Absolut inte.
Jag ger WIBK 20 procents chans att klara av det.
Att de tappade 5–1 till 5–4, men ändå lyckas rycka ifrån till 9–5 mot Trosa i förra omgången ger nyttig energi och en viktig dos självförtroende. Slå nästjumbon Lindesberg i sporthallen på lördag ska de bara göra, annars förtjänar de inte att hänga kvar.
Dagen efter gäller det att just Trosa hjälper WIBK och slår Kumla. I säsongens tidigare möte vann Trosa mot Kumla med 4–2 och alla WIBK-supportar får hoppas på att Trosa verkligen vill vinna den sista hemmamatchen. Det står dock klart att detta möte är det verkligt stora orosmolnet.
Om allt vill sig väl blir det en ofantligt dramatiskt avslutningsmatch mellan Kumla och WIBK.
Och räcker det med tre poäng där för nytt kontrakt – då tror jag att WIBK grejar det.
Annars vore det sorgligt.