Extremistiskt snus är alltid snus

15 mars 2014 00:01

Gustaf Frödings gamla visdomsvers om att snus är snus om än i gyllene dosor är träffande när man talar om den politiska extremismens idoga försök att dölja sina grumliga agendor bakom ett välpolerat yttre. Särskilt tydlig är denna poleringsprocess bland semifascistoida och nynazistiska grupperingar som inom loppet av något decennium förbytt bombarjackor och kala hjässor mot slipsknut och vattenkammat.

Alla landets nazister har dock inte omfamnat de nymodiga manéren. Fortfarande finns några hundra av den gamla skolans stöveltrampare kvar. De har gjort sig påminda genom allt från att störa demonstrationer i Kärrtorp till att klottra svastikor på väggarna till Vasa Real och mot natten till förra söndagen angreps sex socialister på öppen gata i Malmö av medlemmar i nationalsocialistiska Svenskarnas parti.

Det är den senare tragedin som får Socialisterna Välfärdspartiet att arrangera en manifestation under lördagen. Den är till stöd för demokratin och mot vad man kallar fascistiskt och rasistiskt våld. Manifestationen hålls på Spötorget och är en del av en allt större trend där människor samlas mot det man populärt, men felaktigt, kallar för högerextremism. Mest känd är troligen den stora motdemonstrationen i Kärrtorp som samlade över 16 000 deltagare kring jul och under veckan har liknande manifestationer anordnats utanför Vasa Real och i Malmö.

Vad som också förenar de folkliga manifestationerna mot våldet från landets få men faktiska nazister är att de fått vänstervridna företecken. AFA, Revolutionära Fronten och Rättvisepartiet Socialisternas rödsvarta fanor har varit talrika på torgen och många deltagare har vittnat om hur manifestationernas tvärpolitiska ambitioner snart förbytts mot blodröda propagandamöten av det mer obskyra och våldsbejakande slaget.

De sällskapande extremisterna borde ha fått många av demonstrationsdeltagarna att reagera reflexmässigt. Vid sidan om att vara vänner av våldet som politisk metod på väg mot de socialistiska utopierna är nämligen extremvänstern känd, eller snarare ökänd, för att dra fördel av tillfälliga opinionsvindar. De infiltrerar allt från för tillfället populära enfrågerörelser till grannskapsföreningar bara för att få möjligheten att sprida socialismens evangelium bakom andra organisationers beskyddande slöja. Alltså en annan form av det polerande man finner bland extremister på det politiska spektrumets andra kant.

Att ytterkantsvänstern, med sitt tal om demokrati och antirasism skulle vara en mindre farlig samhällskraft än annan extremism är dessutom rent snömos. Även om man ska ta det nazistiska våldet på fullaste allvar, betraktar Säpo i dag den autonoma vänstern som ett betydligt större hot mot demokratin. Dels för att det är en påfallande större rörelse, dels för att man räknar med att vänstern har en större möjlighet att använda sig av systematiskt våld mot sina meningsmotståndare.

Hur man bäst placerar kommunens socialister i denna breda flora av socialistiska ytterkantsgrupperingar, som kännetecknas lika mycket av sin önskan att störta den rådande samhällsordningen som av interna stridigheter, är inte helt självklart. Socialisterna Välfärdspartiet förhåller sig förvisso kritiskt till de autonoma vänstergrupperna, men inte lika mycket för att de använder sig av våld som att de är ”borgerliga” och ”individcentrerade” rörelser. Det vill säga att de i socialisternas ögon har en övertro på deras egen organisations förmåga att påverka historiens gång, snarare än den enade arbetarrörelsens.

I kommunfullmäktige bedriver den lokale socialistledaren Johannes Regell en högljudd men oframgångsrik opposition. Han menar dock att det huvudsakliga målet inte är att påverka politiken – det har man aldrig haft för avsikt att göra – utan snarare att hålla agitationer som sedan kan spridas genom sociala medier för att inspirera andra socialister till det utomparlamentariska arbete som en dag ska göra verklighet av partiets ambitioner.

Avståndstagandet från våldet är strategiskt snarare än ideologiskt eftersom han menar att det skadar den socialistiska saken. Istället koncentrerar man sig på att utbilda de lokala medlemmarna och uppmuntra dem att på bred front påverka andra föreningar i socialistisk anda, det vill säga den sedan tidigare bekanta infiltrationsmetoden. Numera har man bland annat ett stort inflytande över Hyresgästföreningen och med all sannolikhet kommer lördagens manifestation bli ett tillfälle för partipolitiska agitationer, precis som skett på andra håll i landet.

Till synes fredliga metoder till trots, bör man heller inte missta sig. Likt den övriga extremvänstern är de lokala socialisternas slutliga mål revolutionen och det kapitalistiska systemets avskaffande. Därmed önskar man också uppluckra många av de individuella fri- och rättigheter som annars betraktas som grundläggande förutsättningar för en modern demokrati.

Med det i bakhuvudet finns all anledning att ifrågasätta hur demokratiskt det realpolitiska utfallet av Socialisterna Välfärdspartiets politik egentligen kan sägas vara. Således är det också svårt att betrakta dem som något annat än en mer välpolerad variant av deras våldsbejakande syskonorganisationer och så länge kommunens socialister enbart riktar sig mot fascistiskt våld, snarare än våldet som politisk metod, framstår helgens manifestation som ingenting mer än extremistiskt snus förpackat i demokratins förgyllande dosor.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Joakim Tholén