Lättillgängligt om konservatismens idévärld

25 augusti 2011 00:00

Stefan Olssons nyligen utkomna "Handbok i konservatism" (Atlantis 2011) är något så ovanligt som en kvalitetsbok om konservatism på svenska skriven av en författare som själv kallar sig konservativ. Olsson är statsvetare från Uppsala, och har doktorerat på en avhandling om den svenska högerns anpassning till demokratin.

De tre politiska huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism accepterar i dag allihop demokratin, och Olssons ansats att fokusera sin framställning på huvudideologiernas demokratiska sidor är därför utmärkt. Därav följer en både sansad och bred diskussion om konservatismens relevanta idéinnehåll ur modern politisk synvinkel, och läsaren ges samtidigt en systematisk och klargörande helhetsbild.

Framställningsmässigt imponerar boken genom att vara skriven så att såväl politiskt okunniga och politiska motståndare som intellektuella konservativa kan läsa den med behållning. Olsson har en bra begreppsapparat, boken är full av tydliggörande exempel och det klara resonemanget landar mjukt i lättbegripliga slutsatser.

Olssons sätt att svara upp mot titeln är att undvika filosofi och i stället inrikta sig på ett mera ytligt plan. Hans skrivsätt är att "väga" rimligheten i konservatismen med verkligheten och de andra ideologierna i den andra vågskålen, och i förhållandet till verkligheten kommer Olsson gång på gång fram till att det råder god balans. På detta vis illustrerar han de filosofiska grundsatserna att konservatismen är anti-utopisk och motsätter sig skrivbordskonstruerade samhällsmodeller.

Vidare lyfter Olsson fram vad han betraktar som konservatismens tre viktigaste principer: försiktighetsprincipen, försvaret av traditioner och det hävdvunna, och försvaret av de eviga värdena. Försvaret av de naturliga gemenskaperna - också det centralt i konservatismen - berörs indirekt när han talar om familjens och nationens betydelse. Olsson drar upp tydliga gränser mot socialismen, och hans kritik mot liberalismen är utmärkt. Boken avslutas med att reda ut populära missuppfattningar om konservatismen. Bland annat visar Olsson på ett lika lustigt som övertygande sätt att kommunismen, i bjärt kontrast till vad många tror, är betydligt mera reaktionär än konservatismen (!).

På minuskontot ligger att "Handbok i konservatism" ensidigt håller sig till liberalkonservatismen utan att tydliggöra viktiga skillnader hos det andra stora lägret av socialkonservativa. Och George W Bush försvaras fastän det är en kontrovers bland båda dessa stora läger huruvida dennes så kallade neokonservatism alls är en del av konservatismen. Olsson gör även gällande att en modern konservatism behöver vara genusmedveten och anamma feminismens grundläggande tankegods, i stället för att förklara att det finns en kvalificerad konservativ argumentation mot dessa företeelser.

Enligt Olsson finns det två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Han visar också förtjänstfullt att både M och KD driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning för just konservativa syften, även om de inte själva vill kalla sig konservativa. Ett stort problem i svensk samhällsdebatt, som bland annat bekräftas av detta faktum, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär. Olsson ger ett utmärkt bidrag till en ökad förståelse härvidlag. Enligt min mening är detta emellertid inte någon skolbok i konservatism - det är en handbok till en uppdaterad debatt om konservatismen och för det innehåller den många goda verktyg.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!