Det tar 35 minuter att köra från Västervik, på slutet är vägen smal och krokig. På höjden i Yxered står dörrarna till den röda träbyggnaden öppna. Förr var det slöjdsal till den gamla skolan, nu är det bageri. Det luktar bröd långt ut på gårdsplanen. Här måste det vara!
– Välkomna! Ni får ursäkta om jag inte tar i hand, säger Yvonne Nilsson och håller upp en hand full av mjöl och deg.
– Hej, hej, säger Hasse Sturesson, Yvonnes kompanjon i bageriet och livskamrat.
Det är onsdag och bak-dag inför torghandeln på torsdagen. Då åker Yvonne till Stora torget i Västervik och Hasse tar skåpbilen till Vimmerby. Är det sommarsäsong bakar de på fredagen och åker till någon marknad på lördagen.
Söndagar och måndagar försöker de hålla fria, annars är det jobb veckans alla dagar.
– Det är inget latmansgöra, utan tungt och slitigt. Och det är inget vi blir miljonärer på. Men det är skönt att vara sin egen boss, och vi har så vi klarar oss, säger Yvonne.
– Det går bra, säger Hasse.
Yvonne tar ut en plåt från jässkåpet. Tänker efter.
– Ja, faktiskt väldigt bra. Nästan varje dag ringer det någon som vill att vi ska åka ut till något ställe och sälja. Men vi hinner inte åka på allt, vi kan ju inte klona oss.
Hasse tycker att kontakten med kunderna är det roligaste.
– Det här är ofta slitigt, men att träffa folk är kul. Framför allt att möta stamkunderna. Träffar jag fru Andersson i Vimmerby berättar hon alltid vad som hänt i veckan.
Nu är det full rulle. Degar står på jäsning och bröd gräddas i de två stora stenugnarna. Hasse och Yvonne kavlar, snurrar bullar och skivar längder. Blandar deg och spritsar kräm. Paketerar och tar emot varor.
– Vi kan väl prata medan vi jobbar? Det blir enklast för oss, säger Yvonne.
Bassortimentet består av ett antal limpor – till exempel surdegslimpa, skållad limpa och potatislimpa – ett par bräck, bullar och kransar. Det har varit i stort detsamma under flera år. Sedan tillkommer en del nyheter, medan annat försvinner.
– Vi försöker vara lyhörda och lyssna på kunderna. Vad vill de ha? Vi har till exempel börjat med en osötad limpa som vi tror mycket på. Det är inne att äta sunt och minska på sockret, säger Hasse.
Kolakakan däremot, den har försvunnit ur sortimentet. Och kommer inte tillbaka.
– Men den ska du kanske du inte ska nämna. . (skratt). Då kanske kunderna börjar tjata igen. Det var ett jäkla jobb att göra den, koka kräm och allt möjligt. . . Nej, den vill jag helst inte ha tillbaka.
Yvonne och Hasse försöker hålla bakningen så enkel som möjligt. Bröden är ganska traditionella och gjorda på klassiskt vis med surdeg och skållning. De använder bara tre sorters mjöl – vete, råg och rågsikt – och tar så mycket varor som möjligt från lokala producenter.
Honungen kommer från Walles och mjölet från Orga kvarn i Skärblacka utanför Norrköping.
– Vi gör allting själva. Det enda vi inte lyckats riktigt med är vaniljkrämen, den köper vi färdig. Men där håller Hasse på och klurar med ett recept.
Vad är hemligheten bakom ett gott bröd?
– Det ska vara bakat från grunden. Degen ska få jäsa tillräckligt länge och man ska inte ha brått.
Har ni något recept ni kan dela med er av?
Lite förlägna skratt.
– Nej, det är nog företagshemligheter. Men det är ju inga konstigheter egentligen, en vanlig limpa bör vem som helst kunna fixa, säger Yvonne.
– Ett tips är faktiskt att ha lite kokt potatis i degen. Stärkelsen gör att brödet håller ihop på ett fint sätt, tillägger Hasse.
De startade verksamheten för sju år sedan, 2009. Yvonne hade arbetat på Oves bageri i ett par omgångar, men i övrigt mest jobbat med lantbruk. Kanske skulle det vara kul att starta något eget?
Hasse var utbildad bagare och hade drivit eget bageri tidigare. Han kände Yvonne sedan barnsben och hade under en period varit hennes chef. Kanske kunde de göra något ihop?
– Jag är nog bättre på att jobba än på att vara chef. Så nu är det Yvonne som får bestämma mest, säger han och skrattar lite.
I Yxered fanns den tomma skollokalen, som hembygdsföreningen gärna ville ha någon verksamhet i. Till slut föll alla bitar på plats, och Yvonne och Hasse tog det stora steget att starta eget.
– Oj, vilket jobb det var. Vi fick vända upp och ner på allt. Vatten, el, golv, väggar. . . det var ett enormt slit att få ordning på allting. Och riktigt klara är vi inte än. Nästa steg blir att bygga ett nytt diskrum, säger han.
Yvonne minns första gången de var ute och sålde, på marknaden i Åtvidaberg. Det kändes som ett vågspel, hur skulle det gå?
– Vi fick in 1700 kronor. Inte så mycket kanske, men vilken känsla. Yes, tänkte jag, nu var vi igång, säger hon och gör en segergest i luften.
Bland Hasses uppgifter finns också att hitta maskiner runt om i landet. Marknaden för begagnade bagerimaskiner är inte stor, men den finns. I bageriet finns i dag bland annat tre stora degblandare, två jässkåp, en kavelmaskin (”riktigt bra, att kavla är tungt”), en konrivare för bullar och en bullmaskin. Och så de två stenugnarna förstås.
– Det är tunga grejer. Trucken höll på att välta när vi skulle köra hem den ena. Vi fick ta pallyftare för att staga upp, minns Hasse.
– Nu hoppas jag att vi ska hitta ett nytt jässkåp. Vi vill ha ett där man kan köra in vagnar med plåtarna, säger Yvonne.
Pip-pip. Plötsligt ringer timern på en av ugnarna. Hasse öppnar luckan och hivar ut en stor plåt med surdegslimpor. Sticker ner en termometer i ett av bröden i mitten.
– Det är färdigt. 96 eller 98 grader ska det vara. 98 om det är ett grovt bröd.
Sedan åker de franska våfflorna fram. De har förberetts dagen innan för att hinna stelna innan krämen spritsas på. Hasse suckar lite.
– De ska kavlas och stansas, det är ett jädra jobb. . . Jag är intresserad av att lägga ner produktionen. Hör du det, Yvonne?
Risken är knappast överhängande. Kunderna gillar franska våfflor. Och kunderna brukar få rätt.