Redan som barn tyckte Pernilla om att rita och måla, något som hon kunde ägna sig åt i timtal. På gymnasiet gick hon det estetiska programmet, som då fanns kvar i Västervik.
Sedan läste hon vidare, bland annat utbildningen "Konst och form" på Lunnevads folkhögskola. Det var två intensiva år med konst och skapande från morgon till kväll. Hon fick testa en rad olika tekniker. Utbildningen gav henne en bred grund att stå på som konstnär.
Men när åren på folkhögskolan var till ända, kände hon sig sig ganska mätt på konst. Det blev lite för mycket, då på skolan, så hon lät skapandet gå på sparlåga i något år.
I dag har hon hittat drivet igen och hon ser till att att fylla på med ny inspiration genom att gå på kurser och utställningar. Hon får alltid idéer av att titta på andras konst.
När hon kommer hem från en konstutställning, är hon ofta full av entusiasm och längtar efter att själv skapa något. Kurser och träffar med andra konstnärer har samma effekt.
– Om det står stilla, vet jag vad jag behöver göra, säger hon.
Pernilla Hedin, 35 år, har flyttat mycket i sitt liv, men nu har hon återvänt till den plats på jorden där hon växte upp, gården Söderskogen i Mörkvik, mellan Vråka och Loftahammar.
Hon delar huset med en av sina systrar och de båda katterna Lipton och Shiva. I ett närliggande hus bor föräldrarna och i Kalmar hennes pojkvän.
Pernilla jobbar deltid på Ica Maxi i Västervik. Resten av tiden är hon konstnär.
– Det var för ett år sedan som jag bestämde mig för att jag ville satsa på det här. Jag tror att det bara var så att jag var på rätt ställe i livet, och på rätt plats, säger hon.
I höstas var hon med på evenemanget "Smaka på Tjust" och hade en utställning på Roy Thellmans handelsträdgård. Senare under hösten blev det en ny utställning, denna gång på Loftahammars bibliotek.
Den 18 maj–10 juni har Pernilla en separatutställning på Lofta Caffè. Då blir det sannolikt både måleri och skulptur. Hon gör nämligen också små arga fåglar av stenar. "Grumpy birds" kallar hon dem.
Pernilla Hedin kan inte tänka sig ett liv utan konsten nu. Hon målar för att hon känner att hon behöver det och för att hon vill utvecklas.
Även om ingen köpte något, skulle hon fortsätta ändå.
– Sedan blir man ju jätteglad om andra gillar det också, tillägger hon.