De sista molnen skingrar sig över ruinen när publiken fyller de sista åskådarplatserna. Det är just sådär trångt och mysigt som det ska vara på festival.
När Visfestivalens VD Calle Åstrand kliver upp på scenen återstår endast en blå himmel.
– Har ni det bra? Det har inte jag. Jag tror att Hansi säkert skulle vilja stå här istället för mig, säger Calle.
Calle passar även på att återigen hylla personalen bakom Visfestivalen och följs av en rungande applåd från publiken.
Många ur den yngre generationen syns bland publiken, bland dem Daniel Gynnerfelt och hans vänner.
– Vi är inte här för någon särskild artist, utan det är mest för stämningen. Vi brukar gå på torsdagar varje år, för det brukar vara lite mer ungdomsinriktat. Men jag gillar ju Ola Aurell.
Kvällens värdar är Henrik Johnsson och Mark Levengood. Framför allt Levengood får publiken att brista ut i gapskratt med sina smått banala och detaljerade barndomshistorier.
– Min morfar sa alltid att akta dig för trubadurer, de har en visa för varje tillfälle och ingen vill höra dem, säger Mark Levengood bland annat.
Första artisten på scen är visfestivaldebutanten Emma Nordin som verkar imponera på publiken med sin stämningsfulla musik och klara röst. Från första refrängen känns hon lika hemma på visscenen som Cajsastina. Om än inte med lika välkända texter för publiken.
Under första versen av ”Ainas sång” stannar i stort sett hela publiken upp och sitter tyst. Även en och annan tår får torkas bakom solglasögonen.
Det blir en särskild stämning när Plura & Carla äntrar scenen till busvisslingar, tjut och rop.
Plura tillägnar en av sina mer sorgliga låtar till Hansi Schwarzs minne.
Under refrängen till ”Kärlekens tunga” tar publiken ton på allvar för första gången och både gamla som ungdomar sjunger med. Hängivna Plurafans bland publiken ger stående ovationer när Plura & Carla tar adjö.
Solen sänker sig medan artisterna avlöser varandra, till vad som kan räknas till en mycket lyckad visfestivalsstart.