Jag har tyckt om Tove Janssons böcker i många år, och framför allt boken om det lilla knyttet. Han är så ensam och rädd i sitt hus där han bor och ger sig ut i världen för att hitta en vän. På vägen möter han homsor, filifjonkor och hemuler. Till och med den hemska Mårran som är så kall att allt hon rör vid fryser till is. Men boken slutar som väl är lyckligt och knyttet hittar ett litet skrutt som också så gärna vill ha en vän.
Vem ska trösta knyttet är en vacker och ganska vemodig bok om rädsla och ensamhet och att ändå våga ge sig iväg och söka efter något man vill ha, trots att man bara är ett litet knytt. Den är skriven på vers och är härlig att läsa högt ur, både för fyraåringar och för vuxna. Speciellt sista raden är jag väldigt förtjust i: "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"