Många upplever att de inte är särskilt väl rustade för att hantera när en arbetskollega eller kamrat har sorg. Det visar statistiken. Svenska kyrkan har nämligen låtit göra en Sifoundersökning på ämnet och den har bland annat utmynnat i en konkret "Första hjälpen" vid sorg (se faktaruta).
I undersökningen tillfrågade man 4 200 personer. Nära sju av tio uppger att de någon gång upplevt att det inte vetat vad de ska göra eller säga till en person som sörjer.
Ju yngre man är, desto osäkrare verkar man vara. När det kommer till personer mellan 18 och 29 år uppger 79 procent av dessa att de skulle vilja vara bättre förberedda för möten med personer i sorg.
34 procent av de tillfrågade männen uppger att de tycker att det är så obehagligt att möta någon i sorg att de försöker undvika det. 19 procent av kvinnorna uppger samma sak.
Det sistnämnda är något som flera sörjande berättat för Britt Alf. Hon är präst och leder bland annat sorgegrupper i kyrkan.
– Jag hör just det ibland, att någon i sorg märker att någon bekant går över till andra sidan gatan för att undvika att träffas. Många tror nog att man behöver säga "de rätta orden", men de finns nog inte. Samtidigt kanske man har dåligt samvete, man tycker att man borde ha hört av sig tidigare, det är inte så ovanligt.
Hon tror att vi fjärmat oss från döden, vilket gör att vi inte vet hur vi ska bete oss när vi konfronteras med en sörjande person.
– Förr bodde man kanske på en gård och såg djuren födas och dö. Avled mormor så fanns hon hemma på gården tills det var dags för begravning. Man vakade, tvättade och klädde den döde. Man kom närmare döden.
– Vi har fjärmat oss en hel del och kanske därför är vi rädda när någon har sorg, vi är inte vana och vill själva inte bli påminda om döden.
Hon säger också att det kan vara så att man själv tvingas återuppleva sin egen sorg. Rädslan för att den sörjande ska börja att gråta tror hon finns där med.
– Men det är ju också helt naturligt. Det är klart man gråter när man är ledsen. Vi visar glädje offentligt, det är inte så farligt att visa sorg, säger Britt Alf.
Själv försöker hon vara naturlig när hon möter någon i sorg, men det finns fler ledord.
– Fly inte. Förr eller senare måste ni träffas ändå. Ta tjuren vid hornen. Man behöver inte prata så mycket, ibland räcker det med en kram. Orden kan komma senare.
– Överför inte din egen sorg, man kan inte förstå vad just den personen går igenom eller känner.
Lyssna istället för att prata och fråga "vad kan jag hjälpa till med". Det kan vara enkla praktiska saker. Det bästa är att visa att man finns där, utan att vara påstridig.