– Vi är ingen förening. Vi är ett gäng kan man säga, berättar Anne-Marie Andersson, som är den som håller ihop det hela enligt de andra i gänget.

Varje torsdag året runt samlas ett 15-tal damer inne i hyresgästföreningens lokal på Midgård. De kallar sig för Solisterna och ägnar sig åt handarbeten av alla dess slag.

– Är det något inom handarbete som vi inte gör? frågar Anne-Marie gruppen.

Knyta rya kommer från något håll, knyppla är inte heller något gänget ägnar sig åt visar det sig. Men något mer kommer de inte på.

Men det finns också tid för sång, högläsning och en och annan frågesport – och den obligatoriska fikastunden såklart. Under julen dukar man upp julbord och byter julklappar med varandra. På sommaren flyttar man ut för att grilla.

– Förr var vi yngre och då hade alla bilar. Då var vi ute på det ena efter det andra, men det har vi tappat. Många orkar inte längre och vi har inte tillräckligt med bilar. Men vi kan fortfarande gå bort till Smak och äta, säger Anne-Marie och skrattar.

Under de senaste sju-åtta åren har gruppen ägnat sig åt att virka och sticka tröjor, strumpor, filtar och mössor till barn i Rumänien. Allt tillverkat i hyresgästlokalen på Midgård. Man skickar också hygienartiklar, kritor och papper. 

– Jag glömmer aldrig en bild där det låg en grismamma i leran. Och intill henne låg där ett litet barn med bara lite kläder och värmde sig. Den bilden sitter kvar, säger Anne-Marie.

När vi är på besök är det inget handarbete på agendan för gänget denna gång. Det är nämligen tioårsjubileum.

På bordet är räkmackorna uppdukade. Till efterrätt blir det kaka och efteråt ska Anne-Marie läsa upp lite historia från de tio åren som gått. Varje möte sedan starten har dokumenterats – 441 gånger har det blivit. 

Vad har varit de bästa?

– Man blir ett gäng. Man kan träffas och prata om det mesta, de flesta av oss är singlar. Det är en fin gemenskap varje gång. Trots att vi träffas varje vecka finns det samtalsämnen.

Det märks att torsdagarna betyder mycket för medlemmarna runt bordet. Någon berättar om en tung period för några år sedan med cancerbesked och täta resor till Linköpings universitetssjukhus. Men beskriver glädjen av att bara titta in i lokalen och mötas av de andra i gänget. 

– Att ha någon vänlig att prata med gjorde att man glömde behandlingen. Det var underbart och jag är mycket tacksam för att jag hade er.