Det nya och moderna skulle ha sin plats, men inte på bekostnad av gammal gedigen bebyggelse. Det var hans övertygelse.
Den här hösten är det 50 år sedan stadsarkitekt Arre Essén gick ur tiden. 1935 -1951 var han verksam som stadsarkitekt i Västervik, Gamleby, Vimmerby och Hultsfred.
– Det är mycket tack vare hans insats och engagemang som vi har kvar så pass mycket av den karakteristiska gamla träbebyggelsen i Västervik som vi faktiskt har.
Det menar konstnären, författaren och lokalhistorikern Åsa F Jägerhorn.
Hon har skrivit flera artiklar om Arre Essén och har även gjort film om stadsarkitekten och hans gärning tillsammans med Agneta Ulfsäter Troell som för övrigt är Arre Esséns barnbarn.
I en intervju inför filmprojektet berättade Agneta att morfar Arre alltid hade skissblock och pennor nära till hands.
Och teckningarna avslöjade en person som kunde vara vass och genomskådande. Men också, och kanske framför allt, varm, vänlig och humoristisk.
Förutom satiriska betraktelser över stadens invånare skapade han även sago- och ABC-böcker till sina barnbarn.
Någon tanke på att ge ut dem verkade dock inte ha föresvävat honom.
– Det var bara sådan han var som person. Han tecknade, skrev och målade ständigt till familj och vänner, säger Agneta Ulfsäter Troell.
Arre Essén verkade i en tid då privatbilismen ökade kraftigt i Sverige som en följd av att människor fick det bättre ställt efter kriget.
Det här fick stor påverkan på stadsplaneringen, både i små och stora städer som nu skulle anpassas efter den ökade trafiken och de nya behoven.
Gamla trähus revs och ersattes av moderna hus med stora parkeringsytor.
Arre Essén lät sig dock inte dras med i den rådande rationaliseringsivern. I stället kämpade han för bevarandet av flera gamla kvarter samtidigt som han var med om att utveckla nya (Johannesdal är ett sådant exempel).
– Han kämpade bland annat för bevarandet av kvarteret Prosten och för Jernska gården, ja för hela gamla Norr och Öster, berättar Åsa F Jägerhorn.
För egen del hade hon kontakt med Arre Essén när hon som ung, tillsammans med flera andra Västerviksbor protesterade mot politikers och tjänstemäns planer på att riva bebyggelsen på gamla norr.
Vid den här tiden var Arre pensionär. Men detta till trots hade han 1960 gjort en inventering av Västerviks äldre bebyggelse och han gav de demonstrerande ungdomarna sitt stöd.
– Det var betydelsefullt för oss, eftersom han var en respekterad person, med stort kunnande, säger Åsa.
Essén bodde och verkade under många år i Häggbladska huset varifrån han kunde se ut över Slottsholmen, Gamlebyviken och bebyggelsen på Gamla norr. Han var emot att göra en trafikled längs strandpartiet.
När Arre Essén intervjuades i Västerviks-Tidningen 1968, i samband med att han tilldelades tidningens kulturpris, sade han bland annat att: ”detta parti är så känsligt. Var rädd om den mjukt buktande strandlinjen. Lägg istället för en gata ett promenadstråk med sittbänkar och bygg gärna en och annan småbåtsbrygga.” (Ur Tjustbygden 2009)
Det är inte utan att man funderar på vad han skulle ha tyckt om de senaste årens försköning av området runt Stegeholms slottsruin och Slottsholmen, där det trots allt existerar en trafikled sedan många år.
– Jag tror att han hade gillat det skarpt, säger Agneta Ulfsäter Troell när vi pratas vid över telefon.
Agneta fick ärva det Essénska släktarkivet av sin morfar när hon på 60-talet tillbringade en period i sin gamla uppväxtstad.
– Jag var nyutbildad journalist, jobbade på Västerviks-Tidningen och hälsade ofta på morfar i Häggbladska huset, berättar hon.
Vid en av dessa pratstunder, över en kopp kaffe, berättade Arre Essén för Agneta om släktarkivet med korrespondens, fotografier och andra dokument som sparats genom åren. Planen var att alltsammans skulle skänkas till Kungliga Biblioteket i Stockholm.
– Men så frågade morfar om jag var intresserad, och för att inte göra honom ledsen svarade jag ja, berättar Agneta.
Under åren som följde släpade hon med sig lådorna med dokumenten vid alla sina flyttar.
Så en dag gick ett snöre sönder som höll samman en bunt brev. De var från 1800-talet, skrivna av Arre Esséns mormor och morfar. Kärleksbrev. Och då var hon fast...
Släktarkivet visade sig rymma en guldgruva ur vilken hon grävt fram många spännande historier genom åren. Berättelser som blivit både böcker och film.
– Jag har morfar att tacka för väldigt mycket, säger Agneta Ulfsäter Troell.