Det är en osannolik historia. Inför Anders Steiners utställning om dagarna efter Berlinmurens fall publicerade vi en av hans bilder. Samma dag som bilden fanns i tidningen kom Lars Adre upp till redaktionen. "Vet ni vem det där är?", frågade han. "Det är jag."
– Jag blev faktiskt knäsvag, jag fattade ingenting, Jag ville bara prata med någon, säger Lars Adre en dag senare.
Förr bodde han i Stockholm, och han har aldrig sett Anders. Men Anders såg honom, då för 30 år sedan vid muren. Eftersom han gärna fotograferar människor när de inte är medvetna om det, sade han aldrig att han tog bilden.
– Jag minns inte allt. Men jag kommer ihåg att jag gillade ljuset, så mjukt mot den hårda muren, och sedan att det stod en kille där. Det blev snyggt, tyckte jag.
Och så gick åren. För 16 år sedan flyttade Lasse och hans fru till Västervik, fortfarande ovetande om att han var förevigad. Och nu träffas de – 30 år senare.
– Det är faktiskt helt otroligt, vilken slump. Och just att jag valde den bilden att skicka till tidningen, säger Anders.
– Det tog någon sekund innan jag kände igen mig själv, men sen...profilen, skinnjackan. Allting kom tillbaka, alla minnen, säger Lasse.
Han var där med jobbet, passade på att betala några D-mark för att ta loss en del av historien. Då passade Anders på att fotografera. De har en del att prata om, även att de aldrig träffats så är minnena snarlika, särskilt de från Östberlin.
Världen är faktiskt liten.
