För ett år sedan fick Carina reda på att hon har cancer. Hon påbörjade behandling med cytostatika, det som förut kallades cellgifter, i tablettform i Västervik.

Senare stod det klart att sjukomen spridit sig och då satte man in intravenös cytostatika, också det på behandlingsenheten i Västervik.

– Där trivdes jag bra. Jag vet att det låter konstigt men jag såg nästan fram mot att gå dit, det var bra stämning, aldrig ledsamt, mest roligt. Vi skrattade mycket. Personalen var underbar.

Efter ungefär tre månader stod det klart att enheten skulle läggas på is, personalbristen har vi skrivit om tidigare. Idag är enheten stängd tills vidare, patienter måste åka till Kalmar.

Då, när Carina fick sin behandling i Västervik tog det ungefär tio minuter för henne att ta sig till enheten. Nu ser det annorlunda ut, det är behandling i Kalmar som gäller. Ungefär ett par timmars enkel resa.

– Om värdena är bra får jag behandling i Kalmar var fjortonde dag, då är vi där ett par eller tre dagar i stöten.

Med "vi" menar hon sig själv och hennes särbo. Han skjutsar Carina till Kalmar varje gång. Att åka kollektivt är inte aktuellt, säger Carina.

– Jag blir helt slut efter behandlingen, jag blir yr och huvudet fungerar inte alls. Man blir enormt kissnödig, det är mycket vätska som man får. Jag skulle inte klara det, inte överhuvudtaget.

– Cancerpatienter har ofta nedsatt immunförsvar och ska inte vara i folksamlingar, då är buss inte alls lämpligt.

De sover över på patienthotellet två till tre nätter och får 43 kronor i ersättning för enkel resa. Ungefär 3 000 kronor i månaden kostar besöken Carina, vilket betalas ur egen ficka.

– Utöver att man är sjuk är det allt annat att tänka på. Jag får liksom ingen ro när jag måste åka. Det är många som har det sämre än mig också, många yngre. Jag tycker så enormt synd om dem.

– Jag vet inte hur länge jag orkar ha det så här. De kör slut på oss och de kör slut på personalen. De har fått 40 nya patienter, det är omänskligt. Man måste se människorna bakom det här.

Carina understryker att personalen i Kalmar är underbar, men man måste kunna behandlas i sin hemstad, menar hon.

– Det här måste lösas, för vår skull och för deras, det är ohållbart. Om inget händer måste jag flytta till ett län där man kan få behandling där man faktiskt bor.

Hennes meddelande till Regionen är klart.

– Lös det här nu! Man får lösa det med pengar om så krävs. Sjukhuset är högt rankat i Sverige, i topp till och med. Ska man ligga så högt när det ser ut så här?