Det har gått tolv år sedan jordbävningen – med den efterföljande tsunamin – som ledde till en serie haverier och utsläpp av radioaktiva ämnen från det kustnära kärnkraftverket Fukushima, strax utanför den japanska staden med samma namn.
I våras reste Willy Wernerson från Västervik dit som representant från länsstyrelsen i en delegation om tre från Sverige. Syftet: Att testa nya mer tekniskt avancerade instrument att mäta strålning med, liksom för att öka förståelsen för konsekvenserna av kärntekniska olyckor.
Bakgrunden är nya regler och riktlinjer som trädde i kraft i Sverige den 1 juli i fjol.
I korthet handlar det nya om att beredskaps- och planeringszonerna, det vill säga de områden där skyddsåtgärder för allmänheten vid en svensk kärnkraftsolycka förbereds, har utökats rejält.
Men Willy Wernerson ger ett lugnande besked:
– Riskerna för en kärnkraftsolycka i Sverige har inte ökat. De nya riktlinjerna handlar snarast om en anpassning till internationella regler och förhållningssätt.
Under det veckolånga studiebesöket i Japan medverkade totalt ett 20-tal personer från olika delar av världen, och besöken inom de evakuerade områdena skedde under ledning av det internationella atomenergiorganet IAEA som tillsammans med Japans egen motsvarighet bedriver forskning runt Fukushima.
Under två dagar besökte gruppen de evakuerade områdena och Willy och hans kollegor fick möjlighet att göra strålningsmätningar med nya instrument och ta jordprover i en autentisk miljö. Strålningsmätningarna kunde kollegorna hemma i Sverige ta del av i realtid via automatisk överföring.
Willy berättar hur inresan till de avspärrade zonerna förbereddes.
– Hela bussen kläddes invändigt i plast. Så gör man för att förhindra att man får radioaktiva ämnen med sig ut ur zonerna och för att inte smutsa ner bussen.
Men. Förfarandet var mest en symbolisk handling, menar Willy Wernerson.
– Alla bar handskar inne på det avspärrade området och när vi lämnade zonerna kunde konstateras att ingen fått några radioaktiva partiklar på sig.
– De radioaktiva ämnena har gått ner i marken, och finns på cirka 10-15 centimeters djup.
Det här är ju trots allt områden som är avstängda för allmänheten och inom de här områdena får ingen bo. Fanns det några risker för er egen del med vistelsen?
– Nej. Har man bara kunskap och vet hur man ska agera är riskerna minimala. Det handlar om tid. Det vill säga under hur lång tid man exponeras för joniserande strålning. Vi hade hela tiden dosimetrar på oss som mäter hur stor dos strålning man får.
Vad har du särskilt tagit med dig från resan?
– Det var en speciell upplevelse att se vad som händer i ett sådant här område som spärrats av. Hur djurliv och växtlighet tar över. I ett område hade stora apor etablerat sig och dem blev vi uppmanade att inte gå nära eftersom de kunde bli ilskna.
– Att strålningsmäta med de mätinstrument vi hade med från Sverige i skarp miljö och få ett kvitto på att de fungerade precis som det är avsett.
– Vi fick också ett kvitto på att vi gjort allting rätt enligt IAEA:s riktlinjer för de förändrade beredskapszonerna runt svenska kärnkraftverk och för de planer som är nyskrivna i och med ändringen av beredskapszonerna.