"Hej, går det att spela här?". Jag förväntar mig ett nej, det här är ju ingen spelverksamhet egentligen. Frågan känns plötsligt lite pinsam.
Men precis när jag förbereder mig för att vända tillbaka ut i kylan får jag ett något tveksamt svar tillbaka: "Ja, om du är över 18 år. Men det är du ju".
Jag hänvisas till en dörr längre ner i lokalen.
Där inne är det mörkt - och kallt, väldigt kallt. Folk sitter med jackorna på sig. Fem spelmaskiner står uppradade tätt ihop och nästan alla är upptagna. Även fast det är tomt i den övriga lokalen.
Jag slår mig ner vid den enda lediga maskinen, någon hälsar samtidigt som jag - något ovan vid situationen - försöker hitta vart jag ska stoppa i min hundralapp. En blå lampa börjar plötsligt lysa på maskinen som snabbt sväljer mina pengar.
Precis som alla andra i rummet väljer jag att spela poker. Det går inget bra alls. Pengarna försvinner medan jag klickar på de kort jag vill behålla på skärmen.
Snart vandrar jag ut genom den tomma butiken igen. Ut i kylan. Det är sen eftermiddag och det lustiga är att det är ljusare ute än inne i spelrummet, och nästan lika kallt. Hundra kronor fattigare är jag också.