Volund - Visskolans stronga sagospel

I kväll händer det något extra fint i Festsalen ute i Gertrudsvik. Då är det premiär på folkmusikspelet om kraftladdade, legendariske mästersmeden Volund.
Det här är en rapport från fredagens genrep, och jag är glad över möjligheten till publicering redan nu. Föreställningen är färgstark, fantasispäckad. Och fylld av musik med rätt känsla, och röster som både blommar och sticks. Det enda problemet hör till dagens standard. Orden, berättelsen har ofta svårt att ta sig igenom ljudkulisserna. Därför tänker jag, i all korthet även dra vad sagan går ut på.

Saga, förresten - allt hände för 1 250 år sedan. I isländska Eddan (den poetiska) finns en sång om den mytomspunne smeden Volund (ibland heter han Völund). Men bevisen, ja låt mig uttrycka det så, grävdes fram bara drygt hundra år tillbaka när man renoverade kyrkan Ardre på östra Gotland.
Man hittade närmare ett dussin run- och bildstenar under kyrkgolvet. Den stora, rent mäktiga som man döpte till Ardrestenen skildrar i styva bilder vad som hände eller kunde ha hänt Volund.

Undra på att det har inspirerat åtskilliga försök till dramer i ämnet. Det här folkmusikspelet är i sanning gotländskt. Jan Ekedahl, tonsättare och gitarrist, har skrivit musiken. Mats Hallberg, känd körpedagog, har arrangerat sångerna. Och Eva Sjöstrand, kulturjournalist, inte minst i radio, har skapat texterna. Alla tre är verksamma på Gotland. Urpremiären kom för knappt tio år sedan.

Så härligt att Visskolan i Västervik, och därmed Gamleby Folkhögskola har gripit chansen att även visa detta spel för oss här på fastlandet. Några av musikanterna är inlånade, men i stort är alla medverkande elever på Visskolan. Undra då på att sången håller så hög klass!
Scenografi ingår dock inte i Visskolans ämnesområden, så där fick och kunde Bildesteterna ES04 på Västerviks Gymnasium göra en fin insats. Ljus- och ljudtekniken är signerad T. Bohman Sound & Lightning. Om all modern ljudteknik verkligen behövts, det tvivlar jag på. Akustiken i den aktuella Festsalen är hjälpsam mot de flesta röster.

Catharina Brewitz, folkhögskolelärare, har regisserat och byggt upp en stämning som redan på genrepet satt säkert. De som ansvarat för det rent musikaliska, inklusive sången, är Ingrid Hogman, Visskolans ledare och Robert Ljungberg, lärare på samma skola.
Praktiskt taget alla på scenen är alltså knutna till Visskolan.
I orkestern såg jag fyra undantag, Inge Jonsson med sin vackra flöjtstämma, violinisten Henrik Gustavsson, inlånad från Vetlanda och ensemblens enda gotlandslån, Fredian Lindström med sin mandolin. Och så Sophia Hogman som spelade både cello och nyckelharpa.
Flera av scenartisterna växlar roller under spelets, inte minst under de stora körnumren. Några vill jag ändå nämna särskilt. Självfallet Henrik Karlsson i titelrollen, Tina Wilhelmsson, spelets berättare, samt en rad figurer som antingen vill Volund väl eller mörda honom. Och som lyckas med både det ena och det andra. Då tänker jag på Volunds kvinna, Sophia Johnsson, hans bröder, Mats Molin och Jörgen Persson. Men även kung Nidad, Tobias Erehed, och drottningen Anna Karlsson.

Nu till sagan. Volund och hans bröder längtar efter vanliga, lyckliga liv och att få bilda familj. Men det finns förbannelser över alla tre och deras kvinnor drar sig ur.
Volund försöker trösta sig och smider ring efter ring i rödaste guld i väntan på sin älskade.
Den mäktige kung Nidad begriper värdet. Stjäl och fängslar Volund på köpet.
Volund lyckas ta sig loss och hämnas naturligtvis (en av vikingatidens grundregler). Men detta roar tydligen inte gudarna, så Tor slår Volund till döds med sin berömda hammare och slungar upp Volunds öga på himlavalvet så att vi fortfarande kan se dan stjärnan lysa.

Spelet vandrar från romantiska ögonblick till dramatisk fasa. Catharina Brewitz har verkligen lyckats få stil på sin ensemble, både i de stillsamma hymnerna och när stormarna brakar loss. Och, som jag nämnde inledningsvis, är sången förnämlig, både i kördelarna och i de många solona.
Samma betyg åt orkesterklangen. Inte för att det lät så här på 800-talet. Men för att ge liv åt en fascinerande berättelse från den tiden är Jan Ekedahls tonspråk fyndigt och grant.