Vinterhamn Idagarna, närmare bestämt den 26 november, är det exakt 150 år sedan denna viktiga epok för Västerviks utveckling som sjöfartsstad tog sin början, förklarar Ulf Bergkvist som är fritidshusägare på Hornslandet. När han härom året, genom Horns samhällighetsförening, hörde talas om postbryggan på Hornslandet, som var i bruk för vinterposttrafik mellan senhösten 1858 och vårvintern 1911, bestämde han sig för att ta reda på mer om den här delen av Västerviks historia. - Jag blev extra nyfiken när det stod klart för mig att det här är ett stycke historia som inte många verkar känna till, säger Ulf Bergkvist. På eget bevåg satte han i gång med sina efterforskningar. På föreningsarkivet i Västervik gick han igenom varje nummer av Westerviks Weckoblad från den aktuella tiden. - Till en början satt jag på föreningsarkivet i Västervik och läste i Weckobladet två förmiddagar i veckan, bara för mitt eget höga nöjes skull. I nästan varenda nummer stod det något om turerna mellan Västervik och Gotland, berättar han. Det han fann väckte fler frågor som resulterade i besök på bland annat Riksarkivet, Landsarkiven i Vadstena och Visby liksom Postmuseet och slutligen Sjöhistoriska museet i Stockholm. Till slut hade Ulf så mycket material att han bestämde sig för att sammanställa det han fått fram i en underhandsrapport med titeln "Sjöposttrafiken. Westervik-Wisby, vintertid 1858-1911". En ännu mer detaljerad sammanställning är på gång. Såväl Västerviks museum som Postmuséet och Sjöhistoriska muséet har visat intresse för Ulf Bergkvists arbete. Västerviks museum och Horns samfällighet planerar att sätta upp en minnesskylt där bryggan låg och har bett Ulf att skriva en text till den. - Det vore trevligt om det kunde ske innan jubileumsåret är till ända, säger han. Före 1858 bedrevs sjöposttrafiken mellan fastlandet och Gotland, även vintertid, med seglande jakter och då gick trafiken till fastlandet via Öland med Kalmar som fastlandshamn. - De här färderna med relativt små, öppna, båtar var ofta strapatsrika och farliga, säger Ulf Bergkvist. På 1830-talet framkom förslag på ångbåtskommunikationer i stället, men skeptikerna till en nyordning var många. - Man trodde inte att propellerfartygen skulle klara gång i is. Men framförallt tack vare kung Oscar I som engagerade sig i frågan, eftersom han trodde på idén, blev ångbåtstrafiken ett faktum, berättar Ulf Bergkvist. I ett kungabrev från februari 1857 ges ett uppdrag till Motala verkstad att bygga ett postångfartyg, 107 fot långt, 20 fot och två tum brett, med möjlighet att framföras med en fart av nio knop. - Det kan man kalla detaljstyrning, vilket också går igen i många andra beslut angående vinterpostföringen, säger han. Våren 1858 beslutades att Västervik skulle bli huvudhamn för posttrafiken mellan Gotland och fastlandet vintertid. Samma år anordnades en reservhamn för vinterpostföring vid Lindödjupet, på Hornslandet, "i närheten af Spårö båk". Vinterpoststationen på Horn skulle användas när isläget inte medgav att fartygen kunde gå in till Skeppsbron i Västervik, vilket var fallet under större delen av vinterhalvåret. - De första årtiondena nyttjades vinterpoststationen väldigt frekvent. Ångbåtarna användes både för passagerartrafik och för frakt av postgods. Till en början var det en mycket enkel hamn. Men efter några år kompletterades stationen med ett boningshus på två rum och kök, där passagerare kunde värma sig, få sig ett mål mat eller övernatta om det var nödvändigt. Man byggde också vedbod, dass och ett skjul för hästar intill. Varför var det här en så viktig period för Västervik som sjöstad?
- I och med att Västervik blev huvudhamn för posttrafiken till och från Gotland kom stadens betydelse som sjöstad att stärkas. - Under vissa vintrar var Västervik och Horn den enda hamn på ostkusten som var öppen för sjöfart. Detta var tack vare hamnens relativt skyddade läge nära öppet hav. - Postångfartygens isbrytande förmåga förbättrades också successivt. Så småningom fick de även bryta ränna för annan fartygstrafik till industrier i närområdet, exempelvis Tändsticksfabriken och Gunnebo. Med stor sannolikhet kom också Västerviks tågförbindelser med Linköping/Norsholm till stånd tidigare tack vare vinterposttrafiken, säger Ulf Bergkvist. Varför övergavs hamnen vid Horn?
- 1911 upphörde behovet av en vinterpoststation eftersom trafiken med mera skrov- och maskinstarka fartyg medförde att isrännor kunde hållas öppna till flera ostkusthamnar. För den som vill veta mer om posttrafiken mellan Västervik och Gotland och om vinterhamnen på Horn finns Ulf Bergkvists rapport tillgänglig på Föreningsarkivet i Västervik. Den finns också i biblioteken på postmuseet och Sjöhistoriska museet i Stockholm. Stadsbiblioteket i Västervik och Västerviks museum kommer snart att förses med slutprodukten.
Ur Westerviks Weckoblad den 26 februari 1860
Posttrafikresorna var ofta svåra och strapatsrika. Här följer ett exempel hämtat ur Westerviks Weckoblad:
"Den starka kölden som i denna vecka gått ända till 30 grader har gjort att Polhem blivit utestängd ännu längre från vår hamn. Fartyget avgick i torsdags (1860-02-24) morgon kl 3 från Wisby och, efter en besvärlig resa, lade till utanför Idö kl 3 på eftermiddagen. Från Idö befordrads posten genom lotsarnas försorg hit till staden, dit den anlände först kl 11 på aftonen. Postens landsättning skedde med stor svårighet och lotsarnas berömda raskhet och vana togs därvid synnerligt i anspråk. En passagerare som åtföljt Polhem ankom genomvåt och efter utståndna livsfaror på torsdag afton till Horn där han fick torra och fina kläder och därefter fortsatte resan hit (Västervik). Då Polhem avlämnat posten och styrde kurs på Öland för att där söka skydd, blev fartyget helt och hållet kringränt av drivis och drev med isen åter till sjöss. Sedan isen skingrat sig fann kapten Höggren bäst att återvända till Idö, varifrån posten, härifrån utforslad, togs ombord i går afton, och återresan företogs genast därefter till Wisby".
