Viskväll tillägnad Monica Z
Visfestivalens tredje kväll vigdes till Monica Zetterlunds minne. Men några Zetterlund-imitationer var det inte frågan om. Istället bjöds publiken på skånsk blues, en trubadurklassiker och en överlycklig återvändare.
Solo. Bo Sundström kom utan sin orkester.
Foto:
Sigurd var en utmärkt värd med sina lågmälda, underfundiga berättelser; bland annat om varför Ravels Bolero är idealisk att älska till om man är svensk. Förutom sina historier spelade han skånsk och polsk blues ackompanjerad av Jalle Lorentzon på munspel.
"Vi ska hylla Monica ikväll. Men inte genom att imitera henne", slog Sigurd fast innan han presenterade kvällens första artist.
Och nån Zetterlund-imitation var väl knappast vad Sanna Carlstedt stod för.
"Vem är det", viskade ett barn när Carlstedt kom in på scen. Nåväl, hon är ingen kändis, har inte ens släppt en skiva, men showartisten Carlstedt charmade publiken och lyckades få alla att ställa sig upp under allsången.
När hon var här för tre år sen var Sanna Carlstedt skitnödig av nervositet. "Och jag är precis lika skitnödig idag", förkunnade hon.
Varifrån hon fått sin fräcka framtoning gjorde hon klart genom att framföra en visa som hennes pappa lärt henne; en bagatell om hur en flicka i mörkret ska raka sin morfars mustasch, men tackas av mormor för sin sköna massage.
Stefan Andersson berättade att han var fullspättad på piller till följd av en elak förkylning.
Den redan raspige göteborgaren lät om möjligt ännu hesare i går, men lyckades hålla sig från att sjunga som "en blandning mellan Charlie Watts och Kalle Anka". Något underligt kändes det dock att höra Anderssons engelska låtar i ruinen. När han spelade Catch the Moon, en standard hos landets trubadur, påminde han om, just det, en trubadur.
Där Sanna Carlstedt var burlesk och publikfriande ville Stefan Andersson prata allvar. Han bad alla som tror på Gud att räcka upp en hand.
Bara ett fåtal sträckte näven i luften, varpå Andersson slog fast att Västervik var just den hedningastad som han misstänkte. Stefan Andersson hade överhuvudtaget bra hand med publiken som han häcklade på Tennanderskt vis.
"Du är görbra", ropade någon när Andersson spelade sitt extranummer, en ny låt med titeln En simpel tjuv.
Det krävdes en rejäl applåd för att få in nästa artist på scen.
Bo Sundström glömde både plektrum och munspel när han slutligen kom in, och ursäktade sig med att han suttit på dass. Sedan berättade han att det enda van Morrison kräver när han spelar på festival är en egen bajamaja.
Sundström är en riktig mysgubbe, och visst mös publiken när han spelade En lyckad dag från nya soloplattan. Det var som upplagt för Lisa Nilsson, Lasse Tennander och Helen Sjöholm att fulljölja en lyckad kväll.
"Det stormar i Kalmar", berättar en kollega när jag skriver detta. Låt oss därför hoppas på ett väder värdigt ett 40-årsjubileum i kväll.
Så jobbar vi med nyheter