Det är en underdrift att säga att Visfestivalen haft en del uppförsbackar att ta sig över detta speciella halvår. Hoppet fanns för att festivalen iallafall skulle ha tur med vädret under finaldagen, men så blev inte fallet.
När regnet sakta men säkert börjar falla över Slottsruinen där kring halv sex på fredagskvällen lyckas vi få en intervju med det mest lokala av artister kvällens festival har att erbjuda: Dimpker Brothers från Hulta, Edsbruk.
Däremot är det bara en halvan av bröderna som möter oss då Martin Dimpker gått och blivit krasslig tidigare under dagen. Som sällskap på scen i broderns frånvaro hade Adam Dimpker med sig sångerskan Mollie Minot. De båda är oerhört laddade inför kvällens spelning.
– Jag har alltid velat spela på Visfestivalen och att få göra detta under dessa omständigheter känns fantastiskt, säger Mollie.
Alla drabbas vi av rådande pandemi och en yrkesgrupp som haft det extra svårt är musiker och andra kulturarbetare.
– Vi har kört en del streamde konserter under våren men det blir aldrig samma känsla som att få stå framför publik. Det är publiken vi hämtar energin ifrån, säger Adam medan Mollie tilläger:
– Att årets festival ens blivit av är helt otroligt, att man lyckades hitta en lösning.
På väg in i Slottsruinen börjar regnet falla allt häftigare. Några tappra människor håller humöret uppe och håller picknick utanför ruinen. De får se hur vädret artar sig, det är tråkigt att bryta en tradition säger de till tidningen. Någon större samling av tjuvlyssnare utanförr kvällens spelningar har vädret motarbetat.
Väl inne i ruinen är det först tid för försnack som leds av kvällens konferencier Henrik Johnsson. Sedan är det dags för kvällens första artist, Moonica Mac, att kliva upp på scen.
Hon framför sånger från sin egen katalog och när hon var på väg backstage frågade vi henne hur det känns efter hennes Visfestivalpremiär, vill hon komma tillbaka?
– Det känns bra och självklart vill jag komma igen! Nästa gång hoppas jag på fler i publiken och solsken.
Näst upp på scen är Adam Dimpker och Mollie Minot. Förutom Dimpkerbrödernas egna låtar bjuds det på sång från Bob Dylan och Mollies nya singel "Queen".
– Det känns grymt att få vara uppe framför en publik igen efter alla dessa spelningsfria månader, säger Adam Dimpker till oss efter uppträdandet.
Kvällens tredje akt är en trio. Och inte vilken trio som helst, utan den Franska Trion i ledning av Matti Ollikainen. När trion tackat för sig var det tid för ännu en av årets Vislegendarer att ta plats på scenen: Toni Holgersson.
Tonis texter speglar allvaret som livets svårigheter för med sig. Hans lugna stämma leder till något av en kontrast när årets finalartist Jill Johnsson kliver upp tillsammans med sitt band. De fyller nämligen ruinen med countrymusik. Festivalen avrundades med allsång i ledning av Johan Johansson.
Så här kommenterar Calle Åstrand årets festival:
– Festivalen blev väldigt bra och det känns som att vi gjorde god reklam för Västervik. Förhoppningsvis har nya människor fått upp ögonen för såväl staden som för festivalen.
På frågan om det blir att slå på de stora festivaltrummorna till nästa år säger Calle att det är för tidigt att uttala sig om:
– Nu framöver ska vi utvärdera årets festival och sen se hur vi gör till nästa år. Ingen vet hur världen kommer se ut nästa sommar men något vi vet är att det blir en Visfestival även då.