I slutet av 60-talet var vi många som protesterade mot USA:s aggressiva krigföring i Vietnam. Nu, 45 år senare, är jag i landet för första gången, nyfiken på utvecklingen efter krigsslutet 1975.
Vietnams store nationalhjälte Ho Chi Minh dog 1969 och hann aldrig själv uppleva enandet av det tidigare delade landet. Nu kan vi titta på honom i nedfryst form på mausoleet i huvudstaden Hanoi.
Landets andre store hjälte general Giap, ”den röde Napoleon”, dog bara för ett par månader sedan, 102 år gammal. Han besegrade sex franska generaler och fyra amerikanska. Han fick en statsbegravning, trots sin kritiska hållning till det styrande kommunistpartiet.
Men Vietnamkrigen är historia nu, något som man snabbt inser när vi talar med yngre människor vi möter. De vill i stället prata om frihet, bättre möjligheter att tjäna pengar, lära sig språk och resa ut i världen. De vet mer om Zlatan Ibrahimovic än Olof Palme. Sverige var ju första land som erkände Nordvietnam som stat 1969 och Palme drog på sig stor ilska från USA när han demonstrerade tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Stockholm..
Det Hanoi vi möter idag är en bubblande gryta med en trafik ungefär som om Västervik hade en ständigt pågående mc-kortege. Men i kaoset tycks det råda en slags telepatisk ordning, och vi såg aldrig någon olycka, trots att det såg ut som att det skulle smälla när som helst.
I gamla stan lagas det fortfarande mat på gatan. Många stannar till, sätter sig på huk eller tar plats i de små plaststolarna och köper mat som delas ut från de kokande grytorna. Kött, nudlar och mycket grönsaker. Det doftar mycket gott.
Nästa dag är vi i Tonkinbukten i Sydkinesiska sjön. En plats som än en gång hamnat i blickpunkten för omvärlden. Vietnam strider mot Kina om ett antal öar i området. Under vår tur i världsarvet Halong Bay får vi höra att ett antal Vietnamesiska fiskefartyg sänkts av Kinesiska marinfartyg, uppgifter som den vietnamesiska regeringen ska ha försökt mörklägga.
Under vår resa märker vi snart den kyliga inställningen som vietnameserna har mot sin tidigare bundsförvant Kina. I den nu pågående konflikten har Vietnam i stället stöd från sin forna fiende USA. Vad det handlar är förstås inte bara några små öar, utan rätten till fisket och de stora gas- och oljefyndigheter som finns i havet.
Vi tar nattåget ner mot Hué, i centrum av landet, strax norr om Da Nang. Ett tåg fyllt av många ”panschobackpackers” som vi. Vår tågvagn förvandlas snart till en irländsk pub med massor av öl, skratt och roliga möten mellan människor från hela världen.
Vi har egen bil och en guide med oss idag. Det känns lyxigt, men effektivt när vi går genom färdens andra världsarv, den tidigare kejserliga huvudstaden Hué vid Parfymflodens bäddar. När Vietnam delades hamnade Hué i Sydvietnam, nära gränsen mot Nordvietnam. 80 procent av staden totalförstördes under den så kallade Tetoffensiven 1968. Striderna här var de blodigaste under hela kriget.
Här finns dock många pagoder och tempel bevarade, men det är först på senare tid som regimen fattat betydelsen av Hué som turismål och stora delar av staden har blivit återställd.
Övernattning i Hoi An några mil söderut, tredje platsen på världsarvlistan, en liten typisk sydostasiatisk sjöfararstad med anor från 1400-talet.
Nästa dag flyg till Saigon, eller Ho Chi Minh-staden som den officiellt heter. Vi har svårt att förlika oss med det nya namnet. Det har också Saigoneserna själva. Det är OK att säga Saigon, men skriver du Saigon i kontakter med myndigheterna är det en åtalbar handling.
Motsättningarna finns kvar mellan nord och syd, där Saigon tidigare var huvudstad i Sydvietnam, ”Det är vi i Saigon som tjänar pengarna medan Hanoi spenderar dom”. Vi får kommentaren från en yngre man vid ”American Embassy”, en nyuppförd hamburgerrestaurang i city.
Vi åker förbi Reunification Palace, som är det officiella namnet på den regeringsbyggnad som Nordvietnamesiska tanks dundrade in i i april 1975 och markerade det slutliga övertagandet av Sydvietnam. Saigonserna använder gärna det gamla namnet ”Independence Palace” (självständighetspalatset).
Vi väljer i stället att besöka det stora krigsmuséet och får alla de hemska tillbakablickarna på det fruktansvärda kriget, sett genom krigsfotograferna. Många jobbade för de stora amerikanska tidningarna, och på så sätt bidrog till den starka hemmaopinionen mot kriget,
Vi möter än en gång bilden på den skräckslagna flickan som springer längs bygatan efter en Napalmbombsattack. Vi känner oss nedslagna efter alla starka intryck när vi startar bilturen sju mil nordväst mot Cu Chi-tunnlarna, ett 28 mil långt nätverk av underjordiska tunnlar som motståndsrörelsen använde för vapengömmor, sjukstugor och försörjningsleder. Jag kan inte slita mig från tanken att det grymma kriget har blivit en stor turistattraktion och drar in enorma pengar till statskassan.
Det känns skönt när vi nästa dag kommer iväg med båt på Mekongdeltat en enda jättestor tropisk fruktträdgård där det idag bor nära 20 miljoner invånare. Vi glufsar i oss allt det goda, och avslutar med ett litet glas ormlikör som fått sin arom och slutfinish i en stor glasbehållare tillsammans med en kobra.
På vägen tillbaka märker vi än en gång misstron mot Kina. Den mäktiga Mekongfloden som startar i Tibet och som går genom sex länder ser ut att bli ännu en stridsfråga. Kina har sagt att man tänker dämma upp floden för att utvinna elektricitet. Det skulle få katastrofala följder för områdena nedströms och hota Mekongdeltat, enligt Vietnameserna.
Det här området i Sydostasien verkar för evigt att vara ett glödhett område.