Vi vill se regeringen

Man satt inlåst i Rosenbad och upprepade papegojlikt att vi gör bara det vi lovat i valet, allt medan opinionsstödet dalade.Ändring blev det när statssekreteraren HG Wessberg gjorde entré. Helt plötsligt började regeringen visa sig, statsministern gick på presskonferenser med fackministrarna och en ny bild av en öppen och arbetande regering spreds.Ett nyligt exempel på detta fick vi när Lars Leijonborg i veckan meddelade sin avgång. Mot slutet av presskonferensen dök som av en slump statsministern upp i en angränsande lokal och svarade på frågor, likaså fanns folkpartiledaren och statsrådet Björklund till hands. Att en påtagligt nöjd Wessberg myste i kulisserna förvånade ingen. Man hade fått ut maximal medietäckning av en mindre händelse.På sådant sätt hanteras nu skickligt de möjligheter som ges. Den riktiga vändningen i opinionen kom dock inte på grund av sådana små steg utan först med finanskrisen. Då blev regeringens agerande plötsligt hett och rapporteringen ökade. Att man dessutom gjorde det mesta rätt, gjorde inte uppmärksamheten mindre. Kontrasten mot den gapiga oppositionen framgick med all önskvärd tydlighet, där sköt man vilt från höften utan en susning om vad krishanteringen krävde och utan bättre förslag.Nu är den första akuta fasen av krisen över, regeringen kan därför inte räkna med att vara i fokus i nyhetsrapporteringen varje dag. När också den korta yran kring EU-valet är borta väntar istället en politikens vardag igen. Även om den kommer att varvas med inslag där statsmannen Reinfeldt leder EU så kommer det nog inte helt beröra folk i vardagen. Mer av rapporteringen kommer ofrånkomligen att handla om de krisdrabbade, hur man klarar sig och om frustrationerna över en vardag utan jobb och framtidstro. Det ställer nya krav på kommunikation med väljarna, under krisen fick regeringen uppmärksamheten gratis, nu kommer man att behöva jobba hårt för att förtjäna utrymmet. I det man får behövs mer än att bara lugna och säga att vi rider ut, efter ett tag blir det skåpmat, varken glamoröst eller särskilt tilldragande. Då riskerar kräftgången att börja igen. En sådan utveckling är inte självklar, det finns andra alternativ, men det kräver mer än att passivt följa med strömmen. Det kräver handling, att man tar kommandot över utvecklingen.I den andan vill vi få höra en ny vision om framtiden. Vad behövs inom kultur, rättsväsende, utbildning, miljö, utrikespolitik och alla andra områden? Därtill vill vi se regeringsföreträdare, ministrar, som pekar med hela handen och stakar ut vägen. Och, framför allt, visionen måste kommuniceras med oss medborgare och väljare.

Vi vill se regeringen

Minnet är bra, men kort, brukar den glömske säga. Det gäller även i det politiska livet. Idag minns nog få den katastrofala kräftgången som regeringen gjorde i början av mandatperioden.