Vi hade i alla fall tur med vädret
Ja, för så väl har jag faktiskt lyckats undvika Rhapsody In Rock innan jag besökte gårdagens konsert vid Gränsö slott. Jag kommer att hålla mig undan även i fortsättningen.
Inte för att showen var dåligt genomförd. Inte alls. Rhapsody In Rock är ungefär som att se ett husband taget ur en amerikansk pratshow; allting klaffar, fingrarna landar på rätt tangenter och sångarna träffar alla toner. Det är klanderfritt, helt enkelt.
Och det är just det som stör. Rhapsody In Rock-konceptet stryker medhårs, så medhårs att det gör ont.
Robert Wells får gärna påstå att han, som Johan Wahlström deklarerade i inledningen av showen, tar upp kampen mot hiphopen och schlagerträsket. I såna fall gör han det inte på något beundransvärt sätt. Att inkludera "We are the Champions" i sin motståndsrörelse kan väl knappast anses som någon kraftig ammunition?
Det som förmodligen anses vara den riktiga arsenalen, och som ska fungera i folkbildande syfte, är de klassiska styckena. Dessa stycken är de mest enerverande.
Kamerorna zoomar in pianot för att visa hur snabbt Wells spelar, och klassikerna dränks i blås och trummor. Jag kommer på mig själv att längta efter att Charlotte Perrelli eller Jill Johnson ska äntra scenen.
Det tror jag det är fler som gör. Efter Robert Wells har spelat Liszt ber han de i publiken som känner igen stycket att räcka upp händerna. Endast ett fåtal armar sträcks i luften.
- Räck upp armarna då, låtsas att ni är kulturella, så kanske jag går på det.
Det är ganska elakt sagt, men samtidigt väldigt träffande.
För att Rhapsody In Rock ska resa sig ur den sega sörjan krävs det att Robert Wells väljer spår. För mycket av allt är inte gott, eller särskilt snyggt.
När Tito Beltran framför Magnus Ugglas "Pom, pom, pom" iklädd full Uggla-mundering står det alldeles klart: sila bort den så kallade finkulturen i programmet, fram med det riktigt låga. Den enkla underhållningen. Eller ring Magnus Uggla själv och be han besöka Gränsö med sitt tältprojekt.
Kvällens behållning då? Jo, den fanns att finna. Träffande nog bland de icke musikaliska numren.
Komikerna Johan Wahlström, Mikael Torving och Johan Ulvesson har spelat sig väl samman i Parlamentet och var tajta på scen. Visserligen håller deras nummer låg nivå, men det är humor, och då mäter man med en helt annan måttstock.
Så jobbar vi med nyheter