"Smugglarna säger att det är i dag vi ska åka. Det är den sista dagen i mitt hemland. Tiden går jättefort. Alla försöker leva och njuta av varje sekund, nu när vi är tillsammans."
Så inledde vår praktikant Reem Al Haddad en krönika i VT den 8 januari 2016. Hon hade en bakgrund som flykting från Syrien. Ibland kan det effektivaste när man vill berätta om något stort och komplicerat vara att beskriva en liten skärva i det stora sammanhanget. Det var det Reem gjorde så bra. Flyktingkrisen sträcker sig över flera år, involverar stormaktspolitik och ställde en rad svåra frågor på sin spets. I krönikan berättade Reem om ett enda ögonblick. Morgonen då hon och hennes familj får säga farväl till sitt hemland.
Det är ju i flykten alltsammans hade sin början. När en person eller en familj tar beslutet att lämna sin hembygd för något annat, ofta okänt och osäkert.
I Syrien, i flyktingläger i Iran och i Somalia, fattades tusentals sådana beslut åren kring 2015. Den hösten kablades bilder ut av flyktingar på vandring genom Europa. Vi fick höra om tragedier när undermåliga båtar sjönk, överlastade med flyktingar på medelhavet.
Flyktingkrisen är också en historia om landet som tog emot flyktingarna. Ett litet land i norr som ville väl.
Optimisterna talade om vikten av humanism i en svår tid, och den chans som flyktingkrisen innebar för Sverige. Vi liksom många europeiska länder brottas med demografiska problem med alltför få människor i arbetsför ålder.
Pessimisterna pekade på att Sverige dittills inte haft något bra integrationsfacit. Många nyanlända de senaste åren hade haft det svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Priset för en misslyckad integration kunde bli högt, med folkgrupper som inte kände sig som en del av det svenska samhällsbygget, som skulle bli en belastning för samhället.
I den här serien pratar vi med några av dem som var med 2015. Flyktingar, politiker, tjänstemän och ideella krafter.
Vi minns vad som hände under några händelserika månader i Västervik, och ser vad som hände sedan. Lite som Reems krönika så är det bara skärvor av en komplicerad verklighet vi kommer att kunna återge.
Två saker går dock att konstatera: Västervik har inte systemkollapsat, men det återstår fortfarande mycket arbete innan vi kan luta oss tillbaka och säga att "vi klarade det".