Vem vill satsa mest på försvaret?

Som försvarsminister under nittiotalet påbörjade han den nedrustning (officiellt omläggning) som nu nått sitt förfärande crescendo under Sten Tolgfors. Moderaterna protesterade mot utvecklingen då men forcerar den själva nu. Och nu är det i stället von Sydow som säger stopp och belägg. Han menar att Sverige borde satsa flera miljarder mer på försvaret än vad som görs i dag. Han vill bland annat behålla 100 av de 120 stridsvagnar vi har, och behålla alla Jas-planen, med ordentlig beväpning.Sydows klarspråk är nästan häpnadsväckande att höra från en socialdemokrat: "Det ryska politiska systemet och kulturen är sådan att vi inte kan se bort ifrån att de använder våldsmetoder. I Georgien fick Ryssland luftherravälde efter fyra timmar, de använde mängder av mekaniserade förband och lade ett sjöembargo. Att i Sverige nu reducera förbandstyper som visade sig vara krigsavgörande, det är inte vad situationen kräver!" Det är tongångar man annars bara förväntar sig från frispråkiga överstar. Sydow hänvisar dessutom självsäkert till att inte bara svenska folket delar hans uppfattning utan även att perspektivet är tämligen förankrat i partiet. Och där blir det än mer laddat, så att säga. Socialdemokraterna har all politisk-strategisk och för den delen också saklig anledning att angripa regeringens njugga inställning till försvaret. Men man verkar i så fall ha glömt en sak: man är inte ensam. Man har två andra partier att ta hänsyn till i varje politiskt steg man tar. Och miljöpartiet och vänsterpartiet vill driva den svenska nedrustningen ännu längre än vad som sker i dag, det är väl känt. Rimligtvis väl känt även inom socialdemokratin. Eller? Att en rödgrön koalitionsregering skulle komma att satsa mer på försvaret än vad en borgerlig gjort måste te sig som ett dåligt skämt för miljöpartiet och vänsterpartiet, varför sådana tankar rimligtvis inte borde kunna tas på allvar. Men åtminstone sett till Sydows deklarationer verkar det som om socialdemokraterna fortfarande inte har låtit det fastna innanför pannbenet att man inte längre kan regera helt allena utan måste anpassa sig till andra. Det är förstås inte lätt, efter att ha styrt landet i praktiskt taget ensamt majestät i årtionden, att anpassa alla överväganden till vad två andra, dessutom allmänt halsstarriga, partier tycker. Men nu är trots allt ett kommande regeringssamarbete annonserat. Ett utspel som von Sydows är mer än välkommet, men vittnar också om att mycket återstår i socialdemokraternas mentala arbete med sin självbild.

Vem vill satsa mest på försvaret?

Visst är det mycket som är upp-och-nedvända världen i svensk politik nuförtiden. Men frågan är om inte priset tas av socialdemokraten Björn von Sydow.