Vem i hela världen kan man lita på?

En av mina favoritplatser i Köpenhamn, inte minst så här års, är området kring Kastellet - den flera hundra år gamla vallgravsomgärdade försvarsanläggningen som ännu i dag används av det danska försvaret. Frihedsmuseet och Anglikanska kyrkan ligger strax intill och i parken som angränsar till allt detta - Churchillparken - står en byst av den store krigshjälten, Winston Churchill. Denne, krigets store segerherre, har danskarna en något annorlunda relation till i jämförelse med oss svenskar. Säkert är det helt avhängigt av att vårt lilla granland i sydväst i och med ockupationen i april 1940, har en annan historia än vår. Sedan kriget har man i Danmark sett värdet av att samarbeta med andra demokratiska stater för att försvara sitt land och demokratin i världen.Ockupationsåren tar stor plats i danskarnas historiska medvetande. Alla har ett förhållande till det som skedde för snart 70 år sedan. Minnena från dem som var aktiva motståndsmän berättas vidare. I andra släkter berättas, dock med mindre stolthet, om familjemedlemmar som råkade illa ut då de samarbetade med tyskarna.Vi som inte var med då kan få oss till livs levande berättelser i form av städigt nya böcker, filmer och tv-produktioner om ockupationsåren. Inte minst min egen favorittv-serie - Matador - är en av de mest populära berättelserna. Med kärlek, svek, vänskap och fiendskap, precis som livet är mest, men med kriget som inramning. I vår har det utkommit en roman på svenska på detta tema, Max, Viggo och Vita av den danska författarinnan Hanne Richardt Beck. Och en film, som jag dock bara vill nämna i förbigående: Flamman och Citronen. Mads Mikkelsen spelar en av huvudrollerna och filmen utgör ett mycket bra komplement till boken om man vill få stämningarna visualiserade. Utöver temat så har boken och filmen också den beröringspunkten att de väcker frågor om tillit på ett nästan kusligt vis.I boken får vi träffa Vita och Viggo som är syskon och deras barndomsvän är Max. De återförenas på olika vis under ockupationsåren i Köpenhamn. Långt långt senare, på ålderns höst, blir Viggo uppsökt av Max dotter. Det är via denna ramberättelse som läsaren sedan får följa dessa tre människor som lever och engagerar sig i Köpenhamn under tiden för den tyska ockupationen.Boken med de tre vännernas namn som titel väcker framförallt funderingar kring tillit. Vem i hela världen kan man egentligen lita på? Motståndsrörelsens vardag, så fullkomligt uppslukad av att undanhålla sig själva från Gestaop och den information man kommit över, att paranoian inte längre var ett tillfälligt förvirrat tillstånd utan något permanent. Gick det ens att lita på dem som stod en närmast? Det fanns människor som rapporterade. Hur kunde man veta att vänliga människor bara var vänliga - utan rävar på lur bakom öronen?Gevärens och bombernas dödande är fruktansvärt, svårt att egentligen begripa sig på hur snabbt det går att släcka liv. Men fasan över att efterhand börja inse att den eller de man förlitat sig på och anförtrott sig åt inte är ens allierade utan fiender på uppdrag, kanske slår ond bråd död?Att försöka lära när det var man skulle se sig om eller inte se sig om för att slippa möta en blick. Att inte se sig om i vissa situationer kunde vara liktydigt med samma öde som att se sig om i andra. Låt gå? Arrestering? Arkebusering?Vad gör man när paranoian sätter in, då finns inga enkla vägar. Bevisa sanningen och du blir kvitt oss! Men hur enkelt är det i ett samhälle i en tid då det mesta var byggt på en stor obehaglig lögn.

Vem i hela världen kan man lita på?

Tidigare under våren kom boken Max, Viggo och Vita av Hanne Richardt Beck ut och i dag reflekterar Ola Mårtensson kring boken och Danmark under tysk ockupation.