Barn ska inte använda skärmar alls före två års ålder och högst en timme om dagen vid 2-5 års ålder. Nästa år kommer rekommendationer som gäller för barn från 6 år och uppåt.
Det förklarar Anette Jonasson, skolpsykolog i Västervik, som välkomnar barnläkarföreningens nya tydliga rekommendationer som slår fast att barn inte ska använda skärmar alls före två års ålder och högst en timme om dagen vid 2–5 års ålder.
– Det har inte funnits några skarpa råd innan eftersom forskningen på området gett lite olika resultat. Det har varit svårt att enas kring något men nu har man, tack vare många bra studier, fått så mycket på fötterna att det varit berättigat att formulera tydliga rekommendationer, säger Anette Jonasson och fortsätter:
– Det här, hur såväl barn som vuxna påverkas av att tillbringa mycket tid vid skärmen, är sådant vi psykologer varit medvetna om länge men det är bra med tydligt formulerade, och forskningsbaserade, rekommendationer att hänvisa till.
Nästa år kommer även rekommendationer som gäller för barn från 6 år och uppåt, berättar hon.
Anette tar upp tre särskilt viktiga aspekter att tänka på när det gäller barnens skärmtid:
- KÄNSLOR. Om man har för vana att avleda barnen med en telefon eller padda så fort missnöje uppstår från barnets sida så går viktiga lärdomar för barnet förlorat. Det kan till exempel vara vid vardagssituationer som påklädning eller måltider. Om man sätter en skärm framför barnet för att undvika en konflikt, i stället för att jobba sig igenom situationen tillsammans, lär sig inte barnet att känna och hantera frustration.
– Barnet får inte uppleva basala känslor och lär sig inte hantera dem, eller att spegla andra. Livet är ju inte lätt. Alla stöter förr eller senare på frustration. Men om man inte fått chans att träna på detta som barn så blir det betydligt svårare att hantera den typen av känslor och situationer senare i livet.
- SAMSPEL OCH SPRÅK. Mycket skärmtid betyder mindre samspel mellan barn och vuxna.
– Det behöver finnas stunder av samtal i ett hem. Där man möter varandras blickar, knyter an till varandra, delar fokus och delar en relation.
– Måltider kan vara en sådan stund där man får möjlighet att prata med varandra, förstå vad som händer i varandras liv och checka av hur barnet mår. Men om alla är försjunkna i sina skärmar går ju den möjligheten förlorad, poängterar Anette.
Anette Jonasson är skolpsykolog och anställd vid elevhälsan, Västerviks kommun.
- UPPFATTNING OM OMVÄRLDEN. Via skärmen förflyttas vi från ett nära sammanhang till ett annat sammanhang.
Före skärmarnas tid kunde barnets omvärld lite förenklat sägas bestå av hemmet, gatan och skolan. Nu när vi "släpper ut" barnen till skärmen är det många gånger till en värld vi vet väldigt lite om, menar Anette Jonasson.
– Vi släpper så att säga ut dem på en gata där vi själva aldrig har varit och till en plats där vi inte vet vad som pågår, och låter barnen klara sig själva där bäst de kan. De får själva navigera och hantera situationen.
– Men så hade vi ju inte gjort i den fysiska världen, det vill säga – vi hade ju inte bara släppt av dem någonstans utan att skaffa oss kunskap om platsen.
– Som föräldrar och vuxna är det vårt ansvar att vägleda barnen och se till att de får till sig lagom mycket av omvärlden. Att begränsa skärmtiden och att skaffa oss inblick i de världar barnen tar del av är två bra sätt att göra det på.
Att låta barnen själva reglera sin skärmtid är varken rimligt eller snällt, menar Anette.
– Med tanke på hur svårt det är för oss vuxna att reglera vår egen skärmtid, så kan vi ju inte vänta oss att barnen ska klara detta själva.