Västerviksmusikernas spel slutade med tysk polisknock

Jürgen Preussner, om somrarna boende i Blackstad, resten av året i Lüneburg, har blivit en kulturell kraft i Tjust. Han ser till att Lüneburg får höra musiker och sångare härifrån men sörjer också för utbyte åt vårt håll. Förra veckan turnerade en tysk sopran och en kvinnlig trumpetare i våra trakter, och allt var frid och fröjd.
Samtidigt var sopranen Marie Fagerberg-Zembachs i Lüneburg tillsammans med Bo Ingelberg. Då blev det inte lika fridfullt.
Jürgen Preussner var visserligen inte där utan här i Sverige. Men Marie och Bo fick repetera i hans bostad. En nära vän till Jürgen, Brigitte Klostermann, hjälpte dem tillrätta.
En förmiddag satt de två svenskarna där, sjöng och spelade på Jürgens flygel. En äldre, och i många andra fall, mycket stingslig dam i en annan av husets lägenheter, ringer polisen och kräver att den omedelbart måste stoppa det våldsamma "klinket och skriket".
Två poliser rycker ut. Då har Marie och Bo lämnat huset och är på väg till kyrkan. Men poliserna ringer på, sliter upp dörrn och ropar, utan att vare sång eller pianospel hörs: "Störningarna måste stoppas! Det är förbjudet att spela på det sättet i flerfamiljshus!"
Brigitte frågar upprört om det är polisen som bestämmer vad som är kultur eller inte. Och lägger till att hon minsann vet hur det gick till på bokbålens tid.
En av poliserna tänder då till på allvar och slår ner Brigitte med sin batong. Hon svimmar, ligger medvetslös på golvet.
Den andre polisen blir livrädd och ringer efter ambulans.
Ambulans och läkare kommer inom en kvart och vill föra med sig Brigitte. Poliserna har stuckit iväg.
På plats finns då också Brigittes dotter, Mirjam Konkel, som är läkare. Hon säger att ambulans inte behövs utan att hon tar hand om sin mor.
Jürgen, i Sverige, får veta vad som hänt och ringer, lika upprörd han, polisen i Lüneburg och undrar vad i h-e de sysslar med.
Vakthavande befälet hävdar att den ilskna damens anmälan var helt korrekt, att han inte vill höra fler dumheter och slänger på luren.
Jürgen ringer då Lüneburgs borgmästarinna, Birte Schellmann, en mycket kulturellt bevandrad dam. Hon blir inte bara upphetsad utan häpen: "Det måste väl ha varit falska poliser?!"
Så väl var det inte.
Jürgen anmäler övergreppen. Borgmästarinnan säger att hon ska gå vidare:
"I staden Lüneburg ska man inte behöva finna sig i sådant." Och lägger till: "Nästa gång det kommer artister från Sverige kan de få repetera hemma hos henne. Borgmästarbostaden är inte lika lätt för polisen att ockupera!"

Fotnot 1. Lüneburg ligger inte långt från den gamla gränsen till DDR, och många poliser i trakten har sin bakgrund i DDR. Den gamla, trista, östtyska polismentaliteten är uppenbart inte utrotad än.

Fotnot 2. Konserterna i Lüneburg blev mycket uppskattade. Det talades både om Maries röst och om Bos intelligenta sätt att lyfta fram sången i sitt ackompanjemang.