"Vi bedömer barnen precis hela tiden och de gynnas inte av den pressen", säger Kerstin som egentligen heter något annat. (Bilden är arrangerad).
Det finns en övergripande vision för grundskolan i Västerviks kommun: "Kompetens för livet, lust att lära, rätt att lyckas”.
Men hur väl rimmar visionen med verkligheten?
Enligt familjer med npf-diagnoser och extra stora utmaningar i sin vardag gör den det inte alls.
Så vad måste till för att visionen inte ska stanna vid en omöjlig utopi?
Vi ställde frågan till en grupp lärare på en av kommunens låg-och mellanstadieskolor, med allt från fyra till 30 år i yrket. Men först några hårda och för sammanhanget relevanta fakta.
Totalt i Sverige gick 121 000 elever ut grundskolan våren 2023.
26 procent av dessa, det vill säga mer än var fjärde elev, hade inte uppnått kunskapsmålen i ett eller flera ämnen och saknade därmed fullständiga betyg från grundskolan.
I Västerviks kommun är den siffran ännu högre. Den ligger på närmare 33 procent.
Och om fullständiga betyg är ett mått på att ha lyckats betyder det att en tredjedel inte gjort det.
De har med andra ord inte haft ”rätt att lyckas”.
Det är runt lunchtid och märkligt lugnt och tyst i skolbyggnaden och på skolgården utanför. Inga barnröster. Ingen lek, inget stoj och stim. Förklaringen är att det är lov.
Det är också därför som lärarna, som har studiedag, kan ta sig tid att prata med oss en stund.
Först är de fyra men snart ansluter ytterligare tre. Behovet och viljan av att prata om skolan, deras arbetsplats, är stor. Den saken är klar.
Kurator, lärare, vaktmästare, städerska och barnskötare.
Att vara lärare kräver en förmåga att kunna axla många roller. Eller rättare sagt, det är vad man tvingas göra, förklarar lärarna som begärt att få vara anonyma för att känna att de kan prata fritt utan att riskera att någon vårdnadshavare ska känna igen sig eller tolka in att det kan handla om dem eller deras barn.
Samtalet som inleds lite försiktigt utvecklas till en pingpong-match.
Erfarenheter och åsikter bollas fram och åter över bordet. I vissa frågor skiljer sig erfarenheterna något åt men i stort råder samsyn. Och tre saker är lärarna rörande överens om: ämneslärarsystemet, betyg i årskurs 6 och det massiva dokumentationskravet på lärarna fostrar såväl stressade skolbarn som pedagoger.
Detta är tre konkreta faktorer som direkt sätter käppar i hjulet för att alla elever ska ges förutsättningar att skaffa sig ”kompetens för livet”, uppleva ”lust att lära” och ”rätt att lyckas”, menar de.
Felix, den av lärarna i gruppen som är färskast i yrket, beskriver att han upplever en konstant känsla av otillräcklighet. En av orsakerna är ämneslärarsystemet. Det ger inget utrymme att ta hand om problem som kan, och kommer att, uppstå. "Ibland får man strunta i att reda ut konflikter mellan barn som blivit osams, för att man helt enkelt inte hinner", säger han.
Betygen
– Vi bedömer barnen precis hela tiden och de gynnas inte av den pressen. De behöver få lära och utvecklas i sin egen takt utan att bli stressade över att inte duga, säger Kerstin, den av lärarna i gruppen med flest år i yrket.
Hon förklarar att även de elever som är högpresterande får en individuell utvecklingsplan där de får veta hur de ska utvecklas ytterligare.
– De får aldrig landa i att det de gör är tillräckligt, man kan alltid bli bättre, pressa sig lite till.
Lärarna upplever att många elever och deras föräldrar tar betygen i 6:an väldigt hårt. Något de menar sänker självförtroendet i onödan.
– Det är alltför mycket på allvar. De är ju fortfarande barn och utvecklas hela tiden! Betyget F (underkänt, reds anm) är för övrigt horribelt. En elev kan ha utvecklats från F minus till F plus, kan med andra ord ha gjort världens resa, men får ändå ett F. Det är mycket dåligt för självförtroendet, när det egentligen borde vara jubel tack vare framstegen som eleven gjort.
Betyg redan i årskurs 6 ger stressade barn, menar lärarna som vi träffar.
Ämneslärarsystemet
Det här systemet innebär att lärarna har spetskompetens inom vissa ämnen för att kunna ge eleverna extra kunskaper i dessa.
En god tanke, måhända, men tveksamt om barn i låg- och mellanstadieåldern har behov av den särskilda spetskompetensen, menar lärarna vi pratar med som anser att nackdelarna med det här systemet är betydligt fler än de eventuella fördelarna.
– Som lärare stressar man för att bli klar i tid till lektionens slut för att nästa lärare ska komma och ta över med sitt ämne och man själv ska vidare till en annan grupp med sitt ämne. Detta gör att inte bara man själv blir stressad för att hinna, utan man stressar även eleverna för att de ska bli färdiga och plocka undan för att vara klara inför nästa lärare.
– Det blir hattigt mellan de olika ämnena. Om man inte har ämneslärarsystem kan man lättare arbeta tematiskt. Har eleverna kommit in i ett flow kan man fortsätta även in på nästa lektion och göra klart i lugn och ro och flytta om lektionerna som det passar eleverna bäst just då.
– Med ämneslärarsystemet är det heller ingen som egentligen tar hand om helheten. På vilka lektioner ska klassråd hållas till exempel – svenska, SO? Vem tar hand om de mjuka ämnena som för klassen samman och stärker vi-känslan? Vem tar han om pratet när klassen inte fungerar och man kanske måste lägga lektioner på gruppstärkande övningar? Allt det blir lättare när man har hand om helheten och tar det när det passar.
Det finns en risk att stressade lärare ser mellan fingrarna på konflikter. Man upplever sig helt enkelt inte hinna med att lägga tid på de där samtalen, poängterar några av lärarna i gruppen.
Kurator, lärare, vaktmästare, städerska och barnskötare. Som lärare har man många olika roller att axla. Det beskriver grundskollärarna som vi träffar. (Bilden är arrangerad).
Dokumentationskravet
– Som lärare måste du dokumentera allt. Om man skulle bli ifrågasatt på något område måste det gå att plocka fram bevis på att den bedömning du gjort är korrekt. Det är som att man inte riktigt tror på, och litar på, vår profession.
– Det här tar orimligt mycket tid från det närvarande arbetet med barnen.
Tre faktorer var det.
Men. Det finns ytterligare en aspekt, eller snarare en önskan från lärarnas sida, som återkommande dyker upp under samtalets gång: Drömmen om ett starkt och solitt samarbete mellan alla tillgängliga aktörer som ska finnas runt barnen.
– Från barn- och elevhälsovården, förskola/skola, fritidsgårdar, bibliotek, socialtjänst, polis. Föräldrar förstås! Den stora satsningen behöver vara på de yngsta och inte på ”brandkårssläckningar” när det redan börjat gå snett.
Existerar inte det samarbetet i dag, menar ni?
– Det finns visst samarbete, men det skulle kunna utvecklas mycket.
Lunchen är över och det har blivit dags att avrunda.
En sista fråga: Vilka är glädjeämnena med att vara lärare i dag?
– Det är att se att man gör skillnad för många individer, både elever och vårdnadshavare.
– Det är fantastiskt att vara med om när elever får ”aha-upplevelser” och får tillgång till nya kunskaper och insikter. Det är de gyllene stunderna.