På Campus Västervik bedrivs både undervisning och forskningsarbeten.
Christoffer Hornborg på Campus Västervik ligger bakom forskningsartiklar som "Finns det en ADHD-epidemi i Sverige?" och har även skrivit uppmärksammade artiklar i nationella medier om kopplingar mellan socioekonomiska faktorer och adhd.
I hans senaste forskningsprojekt tittade man på sex miljoner svenskar och kombinerade en mängd olika variabler, så som inkomst, kön och härkomst.
– Vi kunde se att i vissa inkomstgrupper har tonårspojkar mellan två och tre gånger högre sannolikhet att ha en adhd-diagnos om man är utrikesfödd. Och då handlar det ju inte om genetik utan snarare om psykosociala faktorer, resonerar Christoffer.
Han tror att en orsak till att diagnosen nu växer explosionsartat är att den är så bred. Personer med helt olika problembild som behöver helt olika typ av stöd kan hamna i samma kategori och få en adhd-diagnos.
– Men jag tror inte det bara handlar om att snäva åt kriterierna. Jag tänker att man måste ha ett tydligare tänk kring vad en funktionsnedsättning eller sjukdomskategori är. Ingen säger ju att synnedsättning är en "superkraft", men vissa kallar adhd en superkraft. Bara att den debatten finns gör att det inte är en självklar sjukdomskategori.
Christoffer påpekar också att vi inte alltid med vetenskapens hjälp kan komma fram till vad som är "sjukt" eller "friskt". Det varierar över tid, och är något vi bestämmer oss för i samhället.
– Fram till 1973 såg vi homosexualitet som en sjukdom i Sverige. Som tur var togs det bort, men det gjordes inte för att det inte kan medföra lidande att vara homosexuell – se hur det är i Ryssland idag, till exempel. Det handlar om att vi står upp för att det här inte är någon sjukdomskategori.
Christoffer Hornborg vill bredda synen på orsakerna till adhd.
Med sin forskning vill Christoffer bredda perspektivet. Den samling egenskaper som förknippas med adhd har inte ökat i befolkningen. Däremot har adhd-diagnoserna det. Kanske har det att göra med hur samhället förändrats? Han berättar om forskning som gjordes vid en bruksort där bruket lagt ner. Många unga människor har svårt att hitta en plats i samhället, och får diagnosen adhd. Deras föräldrar och farföräldrar som jobbade på bruket – men ofta har samma uppsättning egenskaper – behövde inga diagnoser.
Christoffers forskning som visar att vissa grupper av utrikesfödda mycket oftare får en adhd-diagnos jämfört med de som fötts i Sverige har fått en hel del uppmärksamhet. Kritiker menar att "då har de ju inte riktig adhd, då är de feldiagnosticerade". Men det är ett feltänk, enligt Christoffer.
– Det finns inget test där man kan skilja på adhd och adhd-liknande symtom. Adhd är en symptomdiagnos. Diagnosen får man för att man har vissa symtom under en viss tid, som orsakar vissa problem.
Christoffer tror det finns en risk att adhd-diagnosen används som verktyg för att hantera problem som egentligen är strukturella. Han önskar att man i stället la större fokus på miljön, och hur den påverkar om vissa individer får problem eller inte.
– Neurovetenskapen kan bada i pengar, samtidigt som skolorna har brist på resurser och måste ha stora klasser. Lika många kanske inte skulle behöva adhd-medicin om skolan hade en annan form. Snarare än att tänka "det är fel på individers hjärna" kanske man skulle se att folk är olika, och lägga mer resurser på att ge plats för alla.
Christoffer Hornborg har med sina medförfattare bland annat fått en artikel publicerad i den internationella vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.
Samtidigt känner många att de blir hjälpta av att få en diagnos. De förstår sig själva bättre. Diagnosen är också en väg till att få adhd-medicin. En medicin som är "ganska potent och prestationshöjande" enligt Christoffer, och kan hjälpa alltifrån den som har svårt att komma igång med saker till den som har koncentrationssvårigheter.
I Västervik var andelen barn med adhd 6,9 procent förra året, enligt färsk statistik. Socialstyrelsen tror att snart 15 procent av alla pojkar i landet kommer ha fått en adhd-diagnos. Många tycker det är bra att fler diagnosticerats, men allt fler röster börjar höjas om att det kanske är dags att "hålla igen", enligt Christoffer.
– Inte minst kan de två-tre procent som är mest funktionsnedsatta känna att man tar lite fokus från de med störst problem när även personer som har lite svårt att passa tider kan få en diagnos.