Viktoriia är född och uppvuxen i Kostiantynivka, som ligger i Donetskregionen. För ett drygt år sedan flyttade hon till Västervik, där hon mött kärleken. I dag pluggar hon till samhällskunskapslärare på distans, och bor ihop med pojkvännen Viktor. Men familjen finns kvar i Ukraina, och när vi når Viktoriia på torsdagseftermiddagen är hon märkbart berörd av situationen.
– Jag känner en blandning av rädsla, ilska och oro, och jag försöker komma på något sätt att hjälpa.
Hade du trott att det skulle gå så här långt, att Ryssland faktiskt skulle invadera?
– Ja. Jag var pessimistisk. Hopp finns ju alltid, men jag tänkte att risken var stor.
Viktoriia tror att kriget kommer att fortgå, men har hopp om att den ukrainska armén ska klara av attacken. Hon hade dock hoppats på ett större stöd från omvärlden.
– Jag är ingen politisk expert, men man kanske kunde stödja armén med ännu mer vapen och maskiner. Kanske också införa större sanktioner, även om det just nu känns som att sanktionerna provocerar mer. Om man pratar med en adekvat person så kanske det skulle fungera, men det känns som att Putin är en psykopat, som inte förstår.
I morse pratade Viktoriia med sin mamma, som berättade att det inte finns något internet eller några möjligheter att ringa ut med telefon nattetid längre där de bor, 60 kilometer från Donetsk och ockuperad mark.
– De är nervösa. Men modiga. De säger att det måste gå bra, och att även om det är dåligt nu så kan de stå ut med det.