Skavdö är numera en förlängning av Skälö och förbinds med en smal naturlig landtunga. Skavdö är en hög ö, framför allt i norra delen med Kattskalleklint som sträcker sig 44 meter över havet. Djupesund skiljer i nordost Skavdö från Hamnö. Sunden är spikrakt, som skuren med kniv.
Allt tyder på att Skavdö under förhistorisk tid varit välbesökt. Det vittnar flera stensättningar om. Sannolikt befann sig Skavdö under brons- och delar av järnåldern alldeles i utkanten av ett väl befolkat och utvecklat samhälle med rika fiskevatten och utbredd handel.
Ön nämns första gången i jordeboken från 1543 som "Skawata" och kallades långt in på 1900-talet för "Skavetö". 1650 hamnar Skavdö under Misterhult och senare under 1700-talet överförs ön till Helgerum.
Några medeltida lämningar finns inte på ön. Äldsta bosättningen nämns i jordeboken 1543 då ön redovisas som ett kronohemman under Virums gård.
Skavdö är ännu 1789 ett odelat hemman och kom aldrig att skiftas. Ägarstrukturen är fortfarande densamma. Avstyckningen för torpen, några sommarstugor och Getholmen har tillkommit, men de är frimärkssmå i den stora kartbilden.
(Källa: Kalmar läns museum/länsstyrelsen)