Västerviks befolkning fruktade tyska bomber

Det var luftskyddschefen, borgmästaren Hilding Brändström, som tagit initiativ till mötet. Han hade bjudit in landshövdingen, politiker, fastighetsägare och representanter för bankerna för att se om man kunde skapa ett luftvärn värt namnet i Västervik. Brändström påminde mötesdeltagarna om den stora oron i världen och närde en from förhoppning om att mötet skulle gå i den sanna "samhällssolidaritetens och generositetens anda". Han redogjorde inledningsvis för vad man redan gjort för att trygga luftskyddet. Men det var långt från tillräckligt. Arbetet med en luftskyddsplan hade inletts för ett och halvt år sedan. - En stad utan luftvärn är nämligen helt värnlös mot fientliga bombplan. Vi kanske skulle kunna klara oss själva i ganska hög grad genom att krypa ner i de bombsäkra rummen. Men bara ett ostört bombplan skulle kunna göra oerhörd materiell skada, ansåg borgmästaren. Sakkunskapen ansåg om inte passiva luftskyddsförberedelser kompletterades med ett mer aktivt luftvärn så kunde de göra mer skada än nytta. Det spanska inbördeskriget hade visat vikten av ett fungerande luftvärn. Platser utan luftvärn hade varit helt prisgivna åt fientligt flyg medan städer med en luftvärnsartilleri ofta hade blivit förskonade från bombplanens förödande och dödsbringande påhälsningar. Fienden hyser inte bara moraliskt respekt för ett starkt motstånd utan gör också ekonomiska kalkyler - funderar helt enkelt om det är värt att äventyra dyra bombplan för mindre viktiga militära segrar, resonerade man i rådhuset vid Stora Torget. Borgmästaren Brändström redogjorde för vilka vapen som kunde bli aktuella att köpa till stadens försvar. Det fanns tre alternativ, som presenterades i tidningen och på mötet: 1) Tre stycken 7,5 cm luftvärnskanoner från Bofors med en räckvidd på cirka 4 000 meter av det facila priset 1 200 000 kronor. Det avfärdades direkt som för dyrt för en stad av Västerviks storlek. 2) Ett batteri av fyra pjäser 40 mm automatkanoner från Bofors av en kostnad av 290 000 kronor. Möjligen kunde man tänka sig en tropp, det vill säga två kanoner som eventuellt skulle kunna vara tillräckligt avskräckande för en fiende. 3) Luftvärnskulspruta som bara kostade 3 000 kronor. Räckvidden var ynkliga 500 meter och slagkraften ganska obetydlig. Brändström förordade den moderna 40 mm Boforskanonen. Men det fanns ett aber. De kunde inte levereras förrän kommande år. Pjäserna skulle betjänas av landstormen. Staten svarade för ammunitionen. Kommunen för pjäsen och strålkastare. Militären bestämde var de skulle placeras. Så långt var allt klart. Sedan kom det svåra, som stavas pengar. Det blev det en lång ekonomisk diskussion som VT redogjorde noggrant för. Så mycket klokare blev väl inte tidningens läsare. Debatten mynnade ut i att tillsätta en kommitté som skulle arbeta vidare med frågan. Det blev herrarna: Hilding Brändström, majoren Hj Markström, stadsfullmäktiges ordförande Elof Persson, disponenten Ossian Nilsson, fastighetsägarföreningens sekreterare Gordon Häggblad, bankdirektören David Berglund och advokat Helge Qvarnström som fick brottas med uppgiften.

Västerviks befolkning fruktade tyska bomber

I skuggan av Adolf Hitlers 50-årsdag i Tyskland samlades Västerviks styrande i rådhuset för att under några lördagstimmar diskutera stadens skydd för eventuella luftangrepp.