Värnet om människan och hennes frihet

Men Ola, hur kan du stödja John McCain som presidentkandidat i USA, frågade en läsare mig i höstas mitt under brinnande valrörelse. Republikanerna sätter människan framför systemet - så lite statligt ingripande i människors vardag som möjligt, demokraterna vill reglera mer, peta i människors privatliv, svarade jag. Knepig typ den där Mårtensson, tänkte säkert läsaren och berättade för mig att alla andra tidningar i Sverige gav Obama sitt stöd och det borde jag också göra, om inget annat så på grund av de andra drakarnas ståndpunkt (En viss överdrift dock, alla stödde inte Obama, några moderata och konservativa tidningar intog samma hållning som jag och VT:s ledarsida). Vore jag eller VT:s ledarsida ett politiskt parti hade säkert kampanjstrategerna beordrat mig att tycka så, trots att de ideologiska banden ser annorlunda ut. Men nu är varken jag eller ledarsidan något politiskt parti, utan förfäktar en viss ideologisk hållning, som min företrädare Hans Holm påpekade mycket välformulerat i förra måndagens kolumn. Oerhört centralt i mitt arbete som politisk redaktör på VT, är att värna det ideologiska resonemanget, som på intet vis behöver vara mer högtravande än att ta ställning i aktuella dagsfrågor som vi hör talas om eller tvingas ta ställning i. Ett exempel på detta var jag med om direkt när jag var ny på tidningen. Då briserade något som jag tyckte, och fortfarande tycker, är en skandal av rang. En lärare anställs på en skola i kommunen och hinner inte börja sitt arbete förrän han mister sitt jobb. Anledningen till detta var att det blev känt att läraren var hårdrockare. Med rädsla för att skolbarnen allt för mycket skulle inspireras av hans texter och musikengagemang valde skolan att säga upp honom. Skandalen ställer många intressanta frågor: Vilka gränser bör gälla mellan privatliv och yrkesliv? Vad är offentligt? Vad är privat? Och hur mycket får våra egna subjektiva åsikter om andra människors förehavande styra? Nej, jag är ingen hårdrockare om någon läsare skulle misstänka det. Jag lyssnar dessutom helst inte på den typen av musik. Men jag värnar rätten att alla ska få ha sitt privatliv i fred, så länge man inte kränker andra eller begår kriminella handlingar. Jag tar tillfället i akt att blicka framåt en smula. När jag är tillbaka på VT efter min tjänstledighet är det ett intensivt politiskt år som väntar. Inrikespolitiskt har socialdemokratin för första gången erkänt att de inte längre är kapabla att vinna regeringsmakten själva - skattehöjarkartellen är bildad. På den borgerliga kanten har den förda regeringspolitiken gett positiva utslag i en hel del frågor och man har genomfört vallöften som aldrig förr. Men samtidigt har moderata ministrar övergivit kärnfrågor som varit konservativt kärngods i urminnes tider och på andra på högerbänken drar sig inte för att tala väl om ännu fler detaljregleringar i familjernas och de enskilda medborgarnas liv. Lokalt undrar man såklart vad som ska ske efter det att Holiday club-avtalet sades upp. Vilka effekter kommer krisen att få på de kommunala kärnverksamheterna (och för den delen andra verksamheter som inte tillhör kärnan)? Hur kommer den politiska organisationen se ut framöver? Kommer de fyra vänsterpartierna hitta en gemensam politisk agenda inför valet 2010? Och som ganska ny västervikare undrar jag vad som kommer ske med Slottsholmen - hur i hela friden kan kommunens i särklass bästa tomt härbärgera ett lik av glas och betong? Oavsett om det handlar om uigurernas situation i de västligaste delarna av Kina, valet av president i USA eller möjlighet att välja skola i Västervik, pekar ledarsidans politiska kompass alltjämt på värnet om den enskilda människan och hennes frihet.

Värnet om människan och hennes frihet

I dagens kolumn skriver Ola Mårtensson om en två händelser under sitt första år som VT:s politiske redaktör och lite kring vad som väntar under det kommande politiska året.