Varför diskuteras inte skatten mer?

Förlåt, får en äldre, någorlunda välbeställd, svensk medborgare av manligt kön uttala sin bedrövelse över valdebattens tilltagande enfald? Löfteskarusellen snurrar allt vildare, åtminstone på riksplanet - lokalt är frågorna mer överblickbara och tveksamma löften kanske lättare att genomskåda. Snart är nästan alla politiska partier världens bästa socialdemokrater och lite till. Vad ska man välja, när överbuden tar ut varandra och de stora partierna tycks stå för ungefär samma samhällsutveckling och de små inte verkar vilja ha någon utveckling alls.?
Fast, kanske är det bara huvudpersonernas massmediala utstrålning valet gäller, inte självständiga visioner av ett bättre samhälle, den politiska viljan att formulera alternativ, där alla medborgares gemensamma bästa är viktigare än röststarka särintressen.

Våra skatter och deras användning borde kunna vara en markant skiljelinje mellan sittande regering och de partier som vill ta över regeringsmakten. Likaså frågan vad samhället ska styra och vad som är den enskildes ansvar.
De politiska partierna har säkert, får man hoppas, någonstans i partikontorens gömmor en ideologisk skrivning om politikens avsikt och hur den skulle kunna genomföras, men hur får den enskilde väljaren reda på detta, när valstrategerna mindre ser till kärnan i budskapet än hur populärt ett utspel kan bli?

Fastighetsskatten är, typiskt nog, i en så central position i debatten att ingen vet vad skillnaden blir mellan blockens förslag. Här finns en bred opinion som tycker att skatt på boende är orättfärdig, varför det gäller att stryka medhårs tills valet är över. Detta skymmer den för väljarna viktiga frågan vad de olika blocken tycker är rätt och rimligt.
Är skatt på sparande en rättfärdig skatt? Förmodligen skulle en mindre folkstorm blåsa upp om någon politiker försökte införa en straffskatt för dem som inte förbrukar sina intjänade - och redan inkomstbeskattade - pengar. Behövs inte. Vi har redan en sådan skatt, fast den kallas förmögenhetsskatt och det vet ju alla hur det är med förmögenheter; de kan inte ha tillkommit på riktigt hederligt vis. Därmed kan frågan lätt avföras från dagordningen.
Förmögenhetsskatten, eller sparskatten som man borde kalla den, det vill säga skatten på sparande, är sannolikt den skatt som ger samhället minst i relation till vad den kostar samhället moraliskt och ekonomiskt, men i debatten nämns den bara parentetiskt. Kanske beror det på namnet; förmögenhet var blott ett fåtal förunnat på den tiden, när samhällets resurser skulle omfördelas och det ärvda kapitalets makt krossas. Nu ser dock världen inklusive Sverige annorlunda ut.

Häromåret avskaffades äntligen arvs-och gåvoskatten, vilket medförde den märkliga situationen att den som spar ihop en slant straffbeskattas medan de som ärver eller får pengarna i present bör skynda sig att sätta sprätt på kapitalet innan en ny skattepliktig förmögenhet hinner uppstå.
Detta gäller alltså småsparare, folk med kanske slutbetalda bostäder och ganska måttliga kapitaltillgångar, som man har på bank eller i värdepapper i Sverige, sådana som de flesta av oss som varken vill eller vågar satsa i så kallade skatteparadis. När det gäller de riktigt rika har statsmakten - av praktiska men föga jämlika motiv - infört undantagsregler så att ett nytt skattefrälse uppstått.
Varför diskuteras inte skillnaden mellan rättfärdiga och orättfärdiga skatter på allvar i valrörelsen? Det är viktigt att väljarna får konkreta förslag att ta ställning till och inte ofattbara miljarder hit eller dit.