Vintergäcken skojar med vintern i en rabatt i Västervik.
Att leta efter och notera vårtecken är en gammal tradition i Sverige, där vi har ett antal månader av kyla och mörker att ta oss igenom varje år – låt vara med en och annan solskensdag emellan.
Hur långt har då våren kommit i Västerviks kommun? I centralorten Västervik finns många husväggar, där jorden värms upp fortare och lökväxterna kan spira tidigt.
En promenad i området runt Marieborgsskolan och Fimmelstången ger såväl snödroppar som vintergäck, krokus och till och med påskliljor i knopp.
Flyttfåglarnas ankomst är ett annat vårtecken. Ett av de tidigaste är gässen. Här dominerar grågässen, med enstaka kanadagäss och de senaste dagarna även sädgäss.
Jag rullar norrut, mot Gamleby, i hopp om att återfinna den tofsvipa jag såg där några dagar tidigare, men den syns inte till nu.
Vid Råberga i Lofta kan man få se tranor tidigt. Dock inte denna gång. Det är kallt i vinden och fälten ligger tomma, sånär som på en övervintrande tornfalk, som just har slagit en sork.
På väg tillbaka mot Västervik spanar jag efter tranor även i Mommehål, ett annat tidigt ställe, men där finns inga.
Några tidiga krokusar i ett soligt läge mot en husvägg.
Att leta efter vårtecken blir mer komplicerat, när klimatet ändras. Flera av de fågelarter vi har vant oss vid att betrakta som flyttfåglar, stannar kvar i allt större antal, även om de flesta flyttar.
Ta till exempel bofinken. Fortfarande flyttar den stora majoriteten, men den här vintern har det varit ovanligt många som valt att övervintra i Västerviks kommun.
Det är långt till påsk, men det vet ju inte dessa påskliljor.