Vården var tyngre förr
Det är på ett helt annat sätt idag, enligt Irene Gustafsson som har 42 års erfarenhet.
Irene Gustafsson berättar om arbetet i vården. Foto: MAGNUS GLANS
Foto:
- Jag ville jobba till 65 men kroppen sa ifrån, säger hon.
Irene Gustafsson var 19 år när hon började som sjukvårdsbiträde 1959 på Västervik sjukhus. På den tiden brydde man sig inte om att arbetet var tungt. Det var bara att ta i av alla krafter och lyfta.
Även om det fortfarande är tungt i vården så har man ialla fall tillgång till liftar och andra hjälpmedel.
De tunga lyften gjorde sig påminda 40 år senare.
- 42 år med tunga lyft sliter på kroppen. Minamuskler i ryggen är helt utslitna.
De sista åren tampades Irene Gustafsson med ständig värk i kroppen.
- Jag hade ont precis överallt, förmodligen har jag den reumatiska sjukdomen fibromyalgi.
Det här är inte det första Irene Gustafsson berättar om sitt yrkesverksamma liv.
- Jag skulle absolut inte vilja ha tiden ogjord. Patienterna har gett mig så mycket tillbaka.
Efter springvikariatet 1959 började hon på gynavdelningen. Sex år senare utbildade hon sig till undersköterska.
- Jag var den första kullen som utbildades i Västervik, säger hon och visar stolt upp det gamla examensfotografiet från 1965.
Därefter började Irene på operationsavdelningen för att tre år senare byta över till kirurgen.
- Där hände något fantastisk. Vi var sex kollegor som blev gravida samtidigt, berättar hon lyriskt.
1969 kom sonen Roger och Irene Gustafsson sa upp sig från jobbet och planerade att vara hemma i tio år.
Men mammaledigheten blev inte riktigt som hon tänkt sig.
- Jag fick svår astma bara efter några månader och tvingades ligga på sjukhus mycket.
1971 började hon på dåvarande långvården, avdelning 15-17.
- Jag var inte den där "hemmafrutypen".
Hennes bästa tid var på öronkliniken där hon började 1974.
- Jag var helt ensam med alla patienter nattetid vilket jag inte förstår hur jag vågade.
Samtidigt som det var på öronkliniken hon trivdes allra bäst så var jobbet krävande.
- En natt miste jag tre patienter.
nattarbetet var också slitsamt varför hon efter nio år på öronkliniken sökte sig vidare.
- Därefter blev det spännande må du tro, säger Irene och spänner ögonen i mig.
1983 började hon på den nya avdelningen dialysen, och hade hand om njurpatienter.
- Jag kom väldigt nära patienterna. De blev som systrar och bröder.
Patienterna här var svårt sjuka och det var bara en tidsfråga innan de gick bort. Det här blev för mycket för Irene som aldrig kunde vänja sig vid att patienterna dog.
Därför bytte hon sjukhuset mot primärvården på Stora Trädgårdsgatan. Även där stortrivdes hon.
Efter tio år skiftade Irene vårdcentral till Esplanaden. Här blev hon kvar fram till pensionen för ett år sedan.
När Irene Gustafsson berättar låter det som om vårdyrket var tyngre förr.
- Arbetet var hårdare och tyngre samtidigt som man hade fler arbetsuppgifter.
Det är på ett helt annat sätt idag. Allt är, enligt Irene, mycket stressigare.
- Personalen ska göra mycket mer på kortare tid.
Det här tror hon är förklaringen till att så många av hennes kollegor drabbats av utbrändhet.
- Idag är det inte ovanligt att 25-åringar går in i väggen.
En annan stor förändring är vårdtiderna. Förr fick så gott som alla nyopererade patienter ligga kvar på sjukhuset åtminstone i en vecka.
- Idag får de flesta gå hem redan samma dag.
Irene Gustafsson är full av åsikter. När vi kommer in på undersköterskornas löner tänder hon till.
-Det är inte klokt att de som jobbar med döda ting ska ha bättre lön än oss, säger hon och berättar om en kollega vars son gick direkt från gymnasiet till ett industrijobb med en ingångslön på 16500.
Kollegan med 30 års arbetslivserfarenhet hade precis som Irene 16000 kronor i månaden.
- Pengar är inte allt men visst blir man bitter. Det är inte konstigt att så få ungdomar vill jobba inom vården.
Som pensionär är Irene engagerad i föreningslivet. Förutom ordförande i Astma- och allergiföreningen är hon också aktiv i Reumatikerförbundet. Nu är det dessa patienter hon brinner för.
Så jobbar vi med nyheter