Den svåra stormen mellan den 8 och 9 januari 2005 är ett exempel på att det oväntade faktiskt kan hända. Och att det får allvarliga konsekvenser. 250 miljoner träd fälldes, tolv människor avled, 260 000 hushåll blev utan telefon, äldre och sjuka evakuerades från sina hem.
Sedan dess har samhällets krisberedskap blivit både bättre och sämre. Elnätet har blivit mer robust och organisatoriskt har samhället beredskap för liknande katastrofer – men samtidigt är vi ännu mer beroende av mobiltelefoner och internet.
Joakim Jansson, säkerhets- och räddningschef i Västerviks kommun, tycker att rekommendationen om 72 timmar är viktig. Så länge bör varje familj kunna klara sig på egen hand utan hjälp från samhället.
– Tyvärr tror jag inte att det är så känt bland allmänheten. Därför kommer vi bland annat ha en informationsvecka om krisberedskap under våren, säger han.
– Det är viktigt för att det ger oss som myndighet lite tid att få ut till exempel vattentankar och sätta upp värmestugor. I det allra mest akuta läget måste vi inrikta oss på att hantera olyckor och rädda liv.
Joakim Jansson tycker inte att någon ska gå omkring och vara rädd för att en katastrof ska inträffa. Samtidigt är det bra att vara lite förberedd, inte minst mentalt.
– Själv bor jag på landet och har kaminer och möjlighet att få fram vatten. Men det är klart att vi tänkt på att ha ljus, tändstickor och en del torrvaror tillgängliga. Vi klarar 72 timmar, och lite till, säger han.
Anna Teljfors Lundwall på MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, är lite kluven till prepping-rörelsen.
– Beredskap är bra, men det handlar inte om att bygga sin egen bunker. Inte heller att utrusta sig med gasmask. Vi vill istället betona samarbete, att människor samverkar och hjälps åt om det skulle hända något, säger hon.
Den som vill lära sig mer om krisberedskap eller själv hjälpa till kan engagera sig i Civilförsvarsförbundet. I Västervik har antalet medlemmar halverats och föreningen är i stort behov av nya medlemmar.