Vänster mot vänster ett år före valet

Det vill säga 2009. Och, det förstår sig, inte i Sverige utan i Tyskland, där förre partiledaren och regeringschefen Gerhard Schröder och hans vänner mobiliseras för att rädda socialdemokraterna, SPD, ur deras djupaste kris i Förbundsrepublikens historia. Det finns likheter mellan Göran Persson och Gerhard Schröder, i ledarstil och politik. Båda gjorde sig impopulära bland kärnväljarna med sina åtgärder för att sanera statsfinanserna. Men medan Persson förblir omstridd i sitt parti kopplas Schröder på som draglok inför valet till förbundsdagen nästa höst. Schröders vänskap med Rysslands regeringschef Vladimir Putin och hans befattning i konsortiet som vill dra en gasledning genom Östersjön är uppenbarligen inte en belastning. Snarare verkar man tänka på att med Schröder nådde SPD i alla fall 34,2 procent i valet 2005. Visserligen ett bakslag, men bättre än i dag, när SPD jublar över att man efter skiftet i partitoppen noterats till 26-28 procent. Medan förbundskansler Angela Merkels kristdemokrater når 40! Franz Müntefering, vapendragare till Schröder, återkommer som partiordförande, efter att Kurt Beck sänts hem till sin högborg Rheinland-Pfalz för att slicka såren. Till SPD:s kanslerskandidat inför valet nästa år koras Frank-Walter Steinmeier, nära vän och medarbetare till Schröder alltsedan denne styrde delstaten Niedersachsen. I Berlin är han nu utrikesminister och vice förbundskansler. Steinmeier är känd som effektiv maktspelare i kulisserna men har faktiskt också blivit omtyckt. Det kan behövas, mot Merkel som länge toppat listan över de populäraste politikerna. Det nya ledarskapet hyllas, från höger till vänster i SPD. Man torde inse att utan större enighet går det illa i valet 2009.SPD:s omedelbara problem är inte kristdemokraterna - utan Die Linke, vänsterpartiet. Oförmågan att hantera utmaningen därifrån fällde Beck. Die Linke, 8,7 procent i valet 2005, har ett ben i forna Östtyskland, där det är demokratiserad arvtagare till kommunisterna, och ett nygammalt ben i väst, bland människor som av olika anledning är missnöjda främst med SPD. Die Linke är klassiskt vänster i välfärds- och skattefrågor. Partiet ogillar Nato och vill inte ha tyska soldater i tjänst utomlands. Det söker vinna även borgerliga röster, exempelvis med sin EU-kritik. Die Linke har av historiska skäl en stark ställning i forna Östtyskland, och där tycker SPD att det är OK att samregera med dem. Annorlunda är det i forna Västtyskland, där Die Linke leds av tidigare socialdemokrater. Med, i spetsen, Oskar Lafontaine, som efter valsegern 1998 gav upp i maktkampen med Schröder och sedan dess betraktas som svikare, och värre, av SPD-etablissemanget. Men väljarna har välkomnat partiet till vänster om SPD. Det finns nu i delstatsförsamlingar även i väst. Die Linke är på riksplanet större än liberala FDP och de gröna, de etablerade tungan-på-vågen-partierna. Krist- och socialdemokrater bildade 2005 en "stor koalition", för att få till stånd en stabil majoritetsregering. Tanken var att väljarna till nästa val skulle belöna ansvarstagande i ett rörigt parlamentariskt läge. Men det ser ut som om Merkel belönats för det väljarna gillar medan SPD straffats för det som ogillas. Och därmed förlorat väljare till Die Linke.

Vänster mot vänster ett år före valet

Vänsterpartiet ökar till 10-15 procent. Socialdemokraterna sjunker ned mot 20 procent. De kallar på den förre ledaren. Hans gamla vänner tar över, själv engageras han som draghjälp inför stundande val.