Fem stycken knivbeväpnade kapare får en Boeing 767 på väg mot Los Angeles att ta en kraftig gir mot New York. I 750 kilometer i timmen och med 81 passagerare flyger planet in över Manhattans skyskrapor. Planet gör en ny kraftig manöver och styr mot World Trade Centers norra torn.
Flygplanet sliter sönder sex våningar.
Teveapparater över hela världen fylls av tjock gråsvart rök och människor som flyr i panik.
Utbildaren i katastrofmedicin Stefan Gelebo ser bilderna och tänker: "Vi måste sluta med de här krisberedskapskurserna"
- Vid flera tillfällen när vi har haft kurs i katastrofmedicin har det hänt någon större allvarlig händelse. Då har vi alltid kommit in på resonemanget "Vad kan vi göra om det händer här?"
Trots att de senaste tio åren kantats av katastrofer så har det många gånger varit svårt att få folk att bry sig om krisberedskapskurser menar Gelebo.
- Det finns fortfarande en känsla av att "det händer inte här". Och är man oförberedd så fördröjer det vårt agerande. Jag vill inte låta för pessimistisk, men stora olyckor och katastrofer kan hända här.
Han har själv lärt sig en hel del om katastrofberedskap på sina resor med Räddningsverket numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
- Jag fick möjligheten att åka till Afganistan och det har inte bara lärt mig att bli en mer ödmjuk och mindre materialistisk människa. Jag har även lärt mig hur det är att arbeta i en kris och att det kan göra mycket stor skillnad om vi arbetar tillsammans. 2001 levde vi i föreställningen att vi hade mer resurser än vad vi egentligen hade. De resurser vi hade då, kvarstår och är oförändrade. För att klara av en större händelse med många drabbade, exempelvis ett kemutsläpp, måste vi gå utanför det egna landstingets gränser. Förr tänkte vi mer lokalt. I dag jobbar vi mer regionalt och nationellt. Vi har ett annat tänkande på det hela trots allt. Vi ska inte stirra oss blinda på de lokala resurserna utan måste se stort och inse att vi måste ta hjälp över den egna landstingsgränsen.