Utfryst, mobbad, ensam och ledsen
Johanna får inte vara med, hon hoppas att det blir bättre när hon byter skola.
Foto: ANDERS LILJEGREN Ingen av de andra barnen vill leka med Johanna. På rasterna går hon för sig själv och om någon tittar åt hennes håll så är det i ögonvrån.
Foto:
? Jag får inte vara med och leka, och så skrattar de åt mig.
Vad de skrattar åt vet hon inte och hon har inte heller någon aning om vad det är de säger bakom hennes rygg. Men på rasterna får hon gå ensam. De andra barnen ignorerar henne och om de tittar åt hennes håll är det bara i ögonvrån.
? Jag tror att de viskar om mig, dumma saker.
Hon hade en del kompisar förut, men de slutade plötsligt att vara tillsammans med henne. Det hände någon gång i samma veva som ?ledartjejen? bestämde sig för att hon inte ville leka med Johanna längre.
? De har varit med andra väldigt mycket, säger hon om sina tidigare kompisar.
Tillvaron i skolan är ett helvete. Ingen vill bilda grupp ihop med henne när det är grupparbete och de andra barnen gör det medvetet svårt för henne under lektionerna.
? De andra barnen är dumma, säger hon tyst.
? När det är rast brukar jag stå själv och får gå runt själv och hitta på saker. De andra leker med andra barn.
På en musiklektion skulle barnen klappa händerna emot varandra, men ingen vill klappa med Johanna. Då ville hon bara gråta.
? Jag håller emot tårarna och så känner jag mig ledsen. Det gör jag både i skolan och hemma.
Hennes enda dröm är att få vara med, att bli sedd och att någon lyssnar på henne.
? Jag skulle vilja att de frågar mig om jag vill vara med. Och så skulle jag vilja ha en bästis och många kamrater.
Förut lekte hon med Julia, men nu är det över ett år sedan Julia flyttade till Västervik och det finns inte längre någon som bjuder in henne i gemenskapen.
På en större ort kan den som är mobbad hitta andra sammanhang utanför skolan där hon träffar andra barn och där få ett andningshål. Men orten där Johanna bor är så liten att det är samma barn som hon träffar i skolan som på fritidsgården och andra aktiviteter. Hennes föräldrar kan bekräfta att det inte är som Johanna inbillar sig.
? Vi har varit med och vet hur de beter sig. Alla barn kom och fyllde på soffan där Johanna satt, längre och längre bort. Och ingen hälsade på Johanna.
Utfrysningen är total. Förut brukade Johanna ha kalas och blev också bjuden till andra barns kalas, men det är slut med det nu.
Hennes enda andningshål är hemma. Där är hon trygg tillsammans med sina syskon och föräldrar. Eftersom hon längtar så efter att få vara tillsammans med andra vill hon inte gå och lägga sig på kvällarna. Men att det inte är bra i skolan skiner ändå igenom, även om hon inte gärna pratat om mobbningen förut har det märkts på att hon varit arg och tjurig.
? Jag är ledsen när jag kommer hem från skolan.
? Det är fler barn som har det så här än våra, men det talas tyst om det, säger Johannas pappa.
Föräldrarna har pratat med Johannas lärare, men hon hade inte märkt någonting utan blev bestört när hon fick veta hur Johanna har det. Det som pågår på rasterna syns inte för lärarna som har fullt upp med undervisningen under lektionerna och inte lägger märke till de små tecknen under lektionstid.
Efter jullovet byter Johanna skola. Hon längtar till dess och det glittrar i ögonen på henne när hon pratar om det. I skolan på den andra orten har hon kompisar som hon lekt med tidigare och hennes mamma säger att det märks skillnad på barnen i orten där de bor och barnen i den andra orten där den nya skolan ligger. Både Johanna och hennes föräldrar har stora förhoppningar på skolbytet. Fast Johanna tycker att det känns som evigheter tills hon äntligen får byta skola.Fotnot: Johanna och Julia heter i själva verket någonting annat. Läs mer om mobbning på kultursidan.
Så jobbar vi med nyheter