Det brukar sägas att det sista som överger människan är hoppet.
I intervjusituationer är det inte ovanligt att det bekräftas. Inte sällan kommer förhoppningar om en mer positiv framtid fram. Även om få saker pekar på det utifrån.
Men så ibland, ett möte med någon som inte visar något egentligt hopp.
Sådan är situationen i den här texten.
Den unga kvinnan VT träffar är 23 år och kommer från Albanien.
Hon har blivit misshandlad under större delen av sitt liv.
För henne finns i dag inget som pekar mot ett framtida drägligt liv.
Det som är positivt har inträffat under det sista året. Hon har fått kontakt med en kyrka i Västerviks kommun som har hjälpt henne med boende på en kvinnojour.
Men situationen är inte god, den unga kvinnan mår inte bra. Vilket bekräftas av hennes kusin som bor i Västervik, och är den ende från familjen hon har kontakt med.
VT har även tagit del av en rad journalblad från landstinget där hennes psykiska ohälsa beskrivs av psykiatriker, kuratorer och socionomer.
Läs mer i dagens papperstidning.