Nu är det självklart inte en enda person som ser till att en bro av den här storleken byggs. Men jag påstår att utan Åke Strömberg hade bygget inte blivit av. Så vill inte han uttrycka det, så under lunchen på Sjökrogen i Loftahammar frågar jag i stället:
Vad har Lofthammarsbron för betydelse?
Han tänker en stund innan han svarar, det gör han alltid. Sedan kommer svaret kort och bestämt.
- Utan bron hade det här samtalet inte ägt rum och det av tre skäl. Jag hade inte bott här, Sjökrogen hade inte funnits och för det tredje hade vi inte haft något att prata om.
Ja, bättre kan det knappast uttryckas.
Åke Strömberg växte upp i Loftahammar där han också är född. Men han sökte sig därifrån och hamnade i Malmö och Stockholm.
I Stockholm började han utveckla en idé om att baka wienerbröd, men inte grädda dem utan frysa ner dem så att de kunde gräddas i hemmen och göra det möjligt att bjuda på nybakat utan att anstränga sig. En strålande idé föll i god jord.
- Vi behövde växa och vi behövde fler medarbetare. Då var det hård konkurrens om arbetskraften i Stockholm och dyrt att köpa industrimark.
Mot löfte om att en bro skulle byggas flyttade Wienerbagarn tillverkningen 1966 till Åke Strömbergs barndomsbygd - Loftahammar.
Åren gick och färjan gick fram och tillbaka över Bjursundsström med stora lastbilar fyllda av ogräddade bakverk. Åke Strömberg höll löftet om en bro levande och riktade blåslampan åt de som bestämde i länet.
- Otaliga samtal blev det och det var inga enkla samtal med höjdare som ofta inte hade en aning om var Loftahammar låg, säger Åke Strömberg. Jag var inte tillräckligt ödmjuk, det vet jag. Istället krävde jag en bro, och det var inte rätt taktik. Men till slut kom den och när byggprocessen var igång sålde jag till Findus.
- Utan bron hade Wienerbagarn inte varit kvar i Loftahammar, det är helt säkert, säger Åke Strömberg. Jag hade många erbjudanden om att flytta verksamheten - bland annat till Gamleby.