USA:s utrikespolitik - i väntan på förändringen

I dagens utrikeskolumn resonerar Bo Ture Larsson om den brist på förändring som präglar USA:s utrikespolitik.

Västervik2009-02-23 00:06
Bo Ture Larsson
Sakligt sett var Richard Nixon en framgångsrik president. Han förde reformpolitik i mittfåran, drog USA ur krigen i Indokina, och närmade sig Kina, dittills en fiende i ungefär samma kategori som Iran i dag. Denna förändring - en förändring man kunde tro på, för att låna Barack Obamas paroll - gav USA nytt spelrum i den globala politiken.1974 avgick Nixon för att slippa avsättas, sedan han sökt förhindra rättvisans gång i Watergate-affären. När Nixon blev president 1968 hade han ärvt krig i ett fjärran land, Vietnam. Kriget bidrog till att USA drabbades av en svår statsfinansiell kris. Det går an att jämföra med Barack Obamas situation. Och att lyssna till det råd Nixon gav Ronald Reagan som ny president efter valet 1980. Reagan satte värde på Nixons erfarenhet särskilt som utrikespolitiker - men Nixon manade honom att i stället fokusera på ekonomin, i minst ett halvår: "Klarar du inte av att säkra hemmabasen blir det nästan omöjligt att föra en effektiv utrikespolitik". Ingen USA-president kan unna sig lyxen att ta en sak i taget. Mellanöstern, Afghanistan eller Ryssland väntar inte på att Obama först fixar amerikansk bilindustri. Men nog tycks Obama följa Nixons råd. Andra får ta hand om Mellanöstern och Afghanistan. Hillary Clinton debuterar i Östasien som utrikesminister. Obama själv stannar i USA. I ord och handling vill han visa vilken vikt han lägger vid hur vanliga amerikaner har det. Oavsett tal om förändring brukar USA:s utrikespolitik vara lite trevande när en ny president tillträder. Man får vänta, medan positioner från valrörelsen slipats mot fakta och nya aktörer markerat revir. Men det är inte bara därför Obama-USA:s utrikespolitik ännu framstår som en fortsättning av den som fördes av George Bush. För varje gång Obama-lägret i fjol använde ordet "förändring" kunde ju skeptikerna peka på kontinuiteten i USA:s utrikespolitik. Obama lovade, sakligt sett, att göra detsamma som Bush - men bättre, med bruk av "smart power". Så varken USA eller omvärlden har någon anledning förvånas när USA, så här i starten för Obama, för en utrikespolitik man känner igen. I den israelisk-palestinska konflikten har sändebudet George Mitchell avrapporterat till Clinton efter att ha rest runt och lyssnat - som om inte fakta och åsikter vore kända, och mogna för handling. Vicepresidenten Joseph Biden, kallad utrikesexpert, har i konflikten med Iran, om kärnvapenutveckling och terrorstöd, upprepat de krav USA/väst/världen ställer för att behandla dess regim som normal. Den dynamiske Richard Holbrooke hann, innan han reste till Afghanistan för att förbereda en upptrappning av USA:s insats, med att förolämpa en ledande kollega i Washington. Hans beteende känns igen. Och utrikesminister Clinton traskar i fotspåren efter företrädaren Condoleezza Rice, när hon talar om betydelsen av diplomati. När Clinton betonar behovet av "ömsesidig respekt" kunde det ju tänkas innebära att demokratin USA ska respektera autoritära system. Men så är det (lyckligtvis) inte - även Clinton vill helst, precis som Bush, se regimer som förtrycker förändras. Det mest slående med Obama-USA:s utrikespolitik är därmed den uteblivna förändringen. Vi ser samma utrikespolitik, fast med nya ansikten. Förändring av den magnitud Nixon genomförde i fråga om Kina, eller Bush när han drog i krig i Irak, syns inte till. Inte än, i alla fall.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!