På scenen en sparsamt möblerad lägenhet. Här och var står det kartonger som skvallrar om att här pågår det ett uppbrott.
Föreställningen "Sånger från en inställd skilsmässa" bygger på Mikael Wiehes självbiografiska album med samma namn. Det är nio sånger som tillsammans berättar en historia. 2015 gjordes albumet till en dansföreställning av Skånes dansteater i samarbete med Malmö opera.
Huvudpersonen blir dumpad av sin livskamrat sedan många år. Det uppdagas att det sedan några år tillbaka har funnits en man vid sidan av.
Publiken får följa de olika faserna: Vreden, sorgen och försöken att bygga upp ett nytt liv utan sin livskamrat. Vi får följa humörskiftningarna. Hur huvudpersonen euforiskt besjunger sin nya frihet, hur hen endast styrs av sin egen vilja, hur rikt livet blivit. Sången slutar med abrubt "...men jag önskar att du vore här".
Så kommer det en andra akt. Livskamraten återvänder, och ber om att allt ska bli som förut...
På scenen finns två sångare, tre dansare och ett fyrmannaband. Det ligger nära till hands att fundera på hur historien bäst berättas. Så här, eller som en rak rockkonsert.
Kanske hade det känts naknare och mer självutlämnande med en ensam sångare i rampljuset.
Men i den här tappningen tycker jag att texterna mer än den som sjunger kommer i fokus. Dansarna förstärker och understryker sångernas tonläge.
Att dessutom låta både en man och en kvinna sjunga är klokt. Wiehe skildrar i texterna även de lägsta tankarna från de allra mörkaste stunderna. På det här sättet blir föreställningen mindre en partsinlaga från en försmådd man, och mer en universell skildring om kärlek när den är som allra svårast.