Unga röster tog ton i Stadsparken

Sommarmusiken är igång och tog bra fart på måndagskvällen i Stadsparken. Västerviks Storband var på plats, och hade fem gästsolister med sig.
Bandets egen vokalissa, Ingrid Lindebratt, är ju också sånglärare på gymnasiets Estetiska program. Kunde kanske hennes elever få vara med och sjunga med Storbandet någon gång - som en extra lektion?
Så tänkte Ingrid och frågade Peter Andersson, lärarkollegan som också är både boss i bandet och musikskolerektor.
Jovisst, bra idé. Den här första kvällen kunde fem få vara med.
Det riktigt myste om Anitha Johansson, Stadsparksföreningens ordförande, när hon hälsade välkommen.
Hur många välkomnade hon?
Inte lätt att säga i Stadsparken. Där tar många egna stolar med sig medan andra föredrar att stå lite var som helst. Bara på parkens egna bänkar drog det mot tre hundra. Kvällen var utan hinder. Sommarhopp värmde ryggarna.
Bandets medlemmar ser i och för sig inte särskilt somriga ut i sina gråtröjor. Men det tycks vara den utstyrsel som gäller mest. Jeans och någonting enkelt ovanför gällde också de fem unga rösterna, utom ett par undantag som hade snitsat till sig lite.
Kanske var det rätt så. Deras insatser var ju ett pålägg i utbildningen. Ingen konsert.
Förresten låg det flera tankar bakom gästspelen. De skymtade fram när Peter Andersson tog ordet.
Storbandet har funnits i tjugo år. Tänk, så länge sen är det som Bob Henders började knyta ihop bandet.
Gästsolisterna är visserligen bara nitton. Alltså var de åtminstone påtänkta för tjugo år sen.
Västerviks Storband håller hög klass idag, både som band och solistiskt. Med tanke på alla sånginslagen får jag knappa in tankarna om instrumentsolisterna denna kväll. Men två extra framträdande vill jag nämna, Roger Lochneman med sin altsax och gitarristen Leif Hedman. Deras solon var förresten också med och lyfte ett par av sångnumren..
Sjunga i storbandsmiljö är inte alldeles lätt. Att bedöma artistämnen efter en enda låt är omöjligt och skulle kunna bli grymt orättvist. Vad som skiljer dessa fem sångstuderande är mindre talangen än hur långt de hunnit i utveckling, hur främmande eller bekanta de är med att stå inför stor publik. Dessutom utomhus, något som verkligen inte gör uppgiften lättare. Ibland tar ljudet andra vägar än den som sjunger tänker. Några små kommentarer bara:
Patricia Milton fick inleda och hos henne finns en oräddhet, en friskhet som lovar gott. Linda Nordfors var nästa solist. Hon trevar sig fram lite mer försiktigt. En mer lättsam låt än hennes val hade gett en helt annan bild av henne, det är jag övertygad om. Madeleine Josefsson har en intensitet inom sig, en energi som kan bära frukt.
Erika Erlandsson sen. Om hon har det naturligt i sig eller redan förstått vad scenkonst innebär, det vet jag inte. Men plusset av glädje i henne utstrålning ger utdelning. Sist i raden kom Linda Johansson. Hennes val av låt var perfekt: "OK, you win!".
Om det handlat om tävling denna kväll hade hon kanske vunnit. Men ingenting handlade om kraftmätning. Och i Stadsparken, långt från alla tävlingsstinna TV-program, var detta sannerligen uppfriskande.
När raden Ingrid Lindebratts elever visat upp sig kunde Peter Andersson inte låta bli att fråga lärarinnan om hon också vågade sig upp på scen och ge prov på sin sångkonst. Och det var precis vad Ingrid gjorde. När hon så småningom svepte loss i "Mac the knife" blev det just en extra lektion för hennes elever. Och en extra skön stund för alla oss som satt och stod eller låg där i gräset och njöt.
Det här är vår Stadspark. Hit ska vi komma ofta i sommar!