På väg från Fiskaretorget i centrala Västervik träffar vi tonårspojkarna Milton Gross, 15, och Vidar Blom, 14. De är glada att ha sommarlov och tycker inte att pandemin påverkar dem avsevärt:
– Vi gör ungefär samma saker som vi skulle gjort en vanlig sommar, säger Milton.
Något de bägge saknar är folkvimlet på stadens gator och marknadstånden som fyller upp centrum under Visveckan. De saknar även att träffa mor- och farföräldrar.
Ute på stenpiren träffar vi ett par andra ungdomar: Filippa Nordqvist, 15, och Tora Söderlind, 14. Även de saknar stadens marknader och den vanligtvis folktäta visveckan.
– Det har varit tråkigt att inte komma iväg någonstans i sommar. Man blir väldigt bunden till staden och här finns det inte så mycket att göra, säger Tora.
– Vi har badat mycket, och sen hängt hemma hos kompisar om kvällarna, säger Filippa.
Vid Myntbryggan stöter vi på väninnorna Emilia Hasselqvist, 20, och Agnes Persson, 21.
– Vi är själva i riskgrupp och ofta känns det som att äldre dömer ut oss unga som att ingen av oss tar pandemin på allvar. Det är heller inte alla äldre som följer rekommendationerna för att hindra smittspridning, säger Emilia.
De saknar att kunna åka på festival eller att gå ut på stan och ta ett glas. Istället har de umgåtts mycket hemma, med personer som delar deras uppfattning om att ta smittan på allvar.
– Vi trodde sommaren skulle bli värre än vad den blev. Vi bor ändå i en vacker sommarstad med närhet till havet, säger Agnes.