Tysklands historiska betydelse

Den som bara kunde tänka på Hitler när han såg Tysklands damer besegras av Brasilien i OS-fotbollen var TV-profilen Rickard Olsson. Det blev en smärre proteststorm till SVT. Osmakligt, oseriöst, hette det. Olsson svarade bland annat att "ska man inte få prata om en känsla som många har... att bara bli arg löser inga problem". Jaha, vad är problemet? Kanske att det i Sverige verkar vara OK att uttala sig om Tyskland och tyskar på ett sätt som vore otänkbart om andra länder och folk. Det var nog inte precis detta förre statsministern Göran Persson hade i tankarna när han tog initiativ till projektet Levande historia, med syfte att lära av 1900-talets vidrigheter. Levande folkliga fördomar finns det nog av ändå, utan att man låter Hitler överskugga det som kom efter: Konrad Adenauer, Ludwig Erhard, Kurt-Georg Kiesinger, Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl, Gerhard Schröder - regeringschefer som alla bidrog till att göra Förbundsrepubliken Tyskland till en pålitlig partner i bygget av ett fredligt, demokratiskt Europa. Och så, sedan 2005, Angela Merkel. Med sin kombination av kompetens och prestigelöshet är hon Tysklands mest omtyckta politiker, med dokumenterad förmåga att hantera förmenta alfahannar hemma och utomlands. Men Georgienkrisen ser ut att bli hennes värsta prövning. På spel står den relation Bonn/Berlin sedan decennier odlat med Moskva. Västtyskland bestämde sig tidigt för att vägen till återförening, eller åtminstone bättre förhållanden för östtyskarna, gick via Moskva. Ryssarna var mottagliga för tysk uppvaktning, dels för att man tyckte sig kunna splittra väst, dels för att Förbundsrepubliken, som tog ansvar för sin historia, uppträdde mera ödmjukt än andra större västmakter. Tyskland blev Moskvas favorit i Västeuropa. Närheten kulminerade under Merkels företrädare, socialdemokraten Schröder - han som kallade sin gode vän Vladimir Putin för "tvättäkta demokrat" och även nu uttrycker förståelse för Ryssland. Merkel bedriver en nyktrare Rysslandspolitik än Schröder. Men hon vill inte, trots behovet av att markera i Georgienkrisen, vidta åtgärder som äventyrar det långsiktiga målet, att knyta Ryssland till Europa genom ömsesidigt gynnsamt utbyte. Typiskt är hur Merkel, såsom vid besöket i Stockholm i måndags, vill skilja det i Sverige, de baltiska staterna och Polen omstridda projektet med gasledningen genom Östersjön, Nord Stream, från de dagsaktuella problemen. Merkel och hennes utrikesminister Frank-Walter Steinmeier (tidigare nära medarbetare till Gerhard Schröder) har i sommar stått i livlig kontakt med Ryssland, inviterat till än mer samarbete, men även sökt medla i Kaukasus.Europa upplever en svacka i relationerna med Moskva, i klass med kalla krigets talrika kriser. Merkel och Steinmeier, partners i den söndriga koalitionsregeringen i Berlin, säger båda att det inte är ett nytt kallt krig. Nehej - det verkar vara värre än så, nu ändras åter gränser med våld.Men att döma av vår tids historia ger tyskarna inte upp, även om de kan konstatera att Moskva nu tycks sätta kortsiktiga triumfer framom det bestående goda. Vilket dagens Tyskland, med alla sina fel och brister, står för.

Tysklands historiska betydelse

"Det finns någonting med Hitler och Tyskland som fortfarande gör att det är svårt att ens tycka synd om dem när de får storstryk i fotboll. Man tänker bara Hitler, Hitler, Hitler, Hitler, Hitler."